Hårfärgningen från Helvetet

Nu när jag stod och funderade på hårfärger och sånt kom jag plötsligt att tänka på mitt absolut största hårmisstag.

På den tiden bodde jag vid brommaplan tillsammans med Amelie, och vi hade badkar. Det var ju förstås fantastiskt, tycker jag speciellt nu när jag inte ens har någon dusch. En kväll, när Amelie var någon annanstans, i Linköping eller någonting, låg jag som vanligt där i badet och vickade på tårna. Då fick jag syn på en flaska som stod på badkarskanten. Amelie, bör väl tilläggas, hade då börjat färga håret rött, och flaskan var en sån där boostande conditioner för rött hår. Äh, tänkte jag, det blir säkert bara lite guldigt och glansigt, sånt där funkar aldrig ändå. Jag klämde därför ut en stor klick, och lät mig inte avskräckas av den hysteriskt illröda färgen utan fördelade modigt medlet i mitt blonda hår.

Det skulle jag inte ha gjort. När jag, någon halvtimme senare, sköljde ur håret och klev upp ur badet blev jag mäkta förvånad, eftersom överhåret, alltså det som var slingat ännu blondare än resten, plötsligt blivit illrött. Vi snackar inte koppar heller, vi snackar ketchup. Ketchup och intensiv panikångest.

Efter att ha tvättat håret sex gånger, utan något som helst resultat, bestämde jag mig för att ringa frisören. Men eftersom jag inte hade någon fritid eller några pengar förkastade jag lika snabbt det alternativet. Det var alltså bara att gå all in och färga resten också, och för att täcka mina nya "slingor" var jag tvungen att ta till en riktigt pinsam emo-röd färg. Jag växte ifrån den färgen vid femton, men...

Som en parantes kan jag berätta att det kostade mig tre timmar och 1000 kronor att bli av med rödfärgen sen när jag ledsnat totalt.

Så det blir inte rött i alla fall.

Boktips och åldersnoja

Om du sitter där och längtar efter riktigt mysig lovläsning så kan jag varmt rekommendera Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi. Och snälla gå inte efter filmen de gjorde på första boken, Guldkompassen. Jag får ångest när jag tänker på den. T hade laddat ner och sett den och han berättade att han greps av en stark dödslängtan efteråt för att den var så dålig. Serien är verkligen skön, riktigt härligt spännande och smart. Och om man är det minsta sentimentalt lagd så gråter man på minst två ställen. (Jag gråter mycket sällan när jag läser vill jag bara tillägga.)
Men nog om det!

Häromdagen fick jag höra, när jag sa att jag var 22 år,
"Hahaha! Är det sant!? Shit, du ser mycket yngre ut!"
("Här kommer spaden! Dång!!" skrek jag i en röst som gick upp i falsett av ilska.)
Inte sådär toppenskoj kanske, jag har ännu inte nått den ålder när jag önskar se yngre ut än vad jag är. Jag skyller allt på Nick Carter-frisyren. Om jag färgade om den lite kanske det skulle bli mer Pulp Fiction än Nick Carter? Finns det engångsfärgningar i svart så man kan testa och sen ångra sig? Och hur upprörd skulle min mamma bli? Hmmm...

Jag gnäller om mp3-spelare

Jag kan ha skrivit om det här förut, men jag kör på i alla fall.
Det är så fascinerande. Apples iPod har blivit så enormt populära att "iPod" har blivit en slags synonym till mp3-spelare. Det händer dagligen att det kommer in kunder som frågar vilka iPods vi har, och när jag slår upp sidan får de en chock när de ser priserna.
"Har ni inga billiga iPodar?" frågar de med ohöljd panik i blicken.
"Vill du ha en iPod eller en mp3-spelare?" frågar jag.
"Ja."
"Eh? Okej. Vi har andra märken...." suckar jag och bläddrar mekaniskt till början av katalogen, där de kassa mp3-spelarna för 299:- finns.

Vilket leder mig rakt in på ett annat ämne som retar mig. Kassa mp3-spelare för 299 spänn. Vi har ett slags "eget märke", med några olika modeller. De är riktigt billiga, och dessutom riktigt dåliga. Åtminstone två av dem gör mig så frustrerad att jag inte vet vad jag ska göra. De jobbigaste är när kunderna vill se hur menyerna ser ut, och så står man där och lyckas inte ens välja låt. Det är pinsamt. Så jag brukar göra mitt bästa för att övertala kunderna till att lägga kanske... hundra kronor till och få något bra. Två av tio inser att det kanske är en bra idé, eftersom en mp3-spelare är något man använder ofta och som man helst inte vill få stressrelaterade utslag av att hantera. Resten väljer en av skitspelarna.

Rörpost och kamouflage

Så, vad har hänt sen sist undrar du förstås?
Jo, det ska jag berätta. Mitt jobb har blivit lite mindre science fiction. När jag jobbade här i somras hade vi rörpost! Du hörde rätt. Man klämde ner alla pengar i en patron när man skulle banka, och så petade man in patronen i ett rör på väggen, tryckte på en knapp och så, poff! sögs alltihop upp och försvann. Det var helt fantastiskt.

Allt var bättre förr.

Utom min frisyr då möjligen. Jag sprang iväg och klippte mig på lunchen igår nämligen. 200 spänn, 30 minuter, drop in. Perfekt! Det var bara det att den trevliga frisören blev så exalterad när hon hörde att jag också jobbade i centrumet, att det bara började välla ut prat. Hon pratade om hur mycket folk det hade varit, hur otrevliga folk kunde vara, hur sena tider vi hade haft... Och under tiden klippte och klippte och klippte hon. Jag gick därifrån med en slags page, betydligt kortare än vad jag hade tänkt mig. Först tänkte jag på Nick i Backstreet Boys, (jag vet inte hur människan ser ut nuförtiden utan jag syftar på tiden när det begav sig), men jag vande mig fort och det blev faktiskt rätt så bra.

Återigen öppnar jag ensam. Jag har redan dragit isär glasdörrarna, men inte en enda kund har kikat in. Jag spelar sorgsen Thåström, (Skebokvarnsvägen 209), och försöker se liten och tråkig ut bakom disken så kanske de håller sig borta ända tills Dennis kommer.

Nä. Så roligt skulle vi inte ha det.
"Billig mp3. Vilken är billigaste mp3?"
Jag tror jag har fått den frågan över tusen gånger vid det här laget.

Dagens 5-i-topp!

Vad jag saknar mest med skolan just nu
1. Att ingen försöker kasta kataloger i huvudet på en.
2. Man slipper se folk komma in med ett kvitto i högsta hugg, med en rättfärdig uppsyn och en trasig kartong i handen, och behöva förbereda sig på krig.
3. Min klass, där alla är sjuuukt intresserade av reklam. Och så himla himla fina och roliga.
4. Att det finns fönster i skolan så att man kan se dagsljus.
5. Kaffet i kafeterian... (...NOT!)

Vilken liten tragisk lista. Jag tycker egentligen om det här jobbet, det gör jag faktiskt. Det är lite mycket bråk såhär i mellandagarna bara. Faktum är att jag tycker så mycket om det att jag överväger att extrajobba i Vällingby varannan helg, om jag inte får copyjobbet som jag har sökt.
Vi provar med en ny lista:

Vad jag saknar mest med mitt gamla Vivo-jobb
1. De fyra personer i personalen som jag tycker om.
2. Öh....
3. -
4. -
5. -

Som sagt. Jag gillar det här jobbet.

Vad jag skulle vilja inreda mitt hem med just nu
1. Discobollen som hänger kvar i trappan i skolan.
2. En ny poster på Elvis eftersom jag spillde olivolja på den jag har på toaletten. (Det finns en väldigt vettig förklaring till det.)
3. Andra fina posters att ha vid den väldigt vita väggen vid sängen, förslagsvis föreställande Vargar som ylar mot månen, Ett par som står hand i hand på en klippa i solnedgång samt En delfin som hoppar upp ur havet. Nej jag bara skojade. Jag vill ha snygga affischer som jag har spanat in i en affär på Sveavägen.
4. En hylla på toa, att ha schampo och sånt på.

Det blev visst fyra-i-topp den här gången. Man kan inte få allt.

Kista centrum igen

Nu står jag här själv och ska strax öppna butiken. Igår gästjobbade jag i vällingby, och min spontana iakttagelse är att kunderna är mycket aggressivare i Kista än i Vällingby. Där frågade de snällt om de kanske möjligen skulle kunna få byta till en annan helikopter, eftersom deras bara snurrade åt vänster? Här kommer de med en totaldemolerad kartong och skriker att de vill ha pengarna tillbaka genast för den jävla bilen startar inte och annars kommer hemska saker att hända! Och så slänger de kataloger i väggen. Märkligt det där.

En vanlig dag på jobbet

Jag:       "Nummer 17? Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Kund:    "En Rubiks Kub och en butt plug tack."

Musikvideon

Här är förresten musikvideon till Spread your wings med Ad Aid 2008, av och med RAC0810.

Och ett försenat julkort

Såhär liten är Siggen förstås inte längre, men på nåt konstigt sätt lyckades vi få henne att sitta still tillräckligt länge för att ta det här fullständigt fantastiska julkortet. Eftersom jag inte orkar droga henne i år, alternativt sitta modell själv, så tycker jag att vi använder det en gång till. God jul!

Nästa års

Nästa års bedrift:
Läsa alla böcker i 1001 böcker du måste läsa innan du dör av Göran Hägg. (En underbart subjektiv bok, bok nr 1001 i listan är 1001 böcker du måste läsa innan du dör). Det blir åtminstone inte 1001 stycken eftersom jag verkar ha läst några av dem i alla fall. Däribland Gilgamesh-eposet som jag inte har någon större lust att harva igenom igen. Stäppvargen, Arthur & George och Lady Chatterleys älskare däremot känns helt ok.

Nästa års doft:
Romance av Ralph Lauren. Eau de parfum dessutom, så det kan bli årets doft 2010 också.

Nästa års resmål:
Island! Jag förberedde mig redan i år med att tölta och galoppera, (utan att trilla av, som Lars), på härliga små islandshästar, tack Fanny, Amelie och Mickan!

Årets...

Årets säljbonanza:

De senaste dagarna har jag jobbat med att sälja teknikprylar i Kista Centrum igen. Vem hade gissat att hela Stockholm köpte alla sina julklappar i Kista den 23 december? Men så är det tydligen. Nummerlappsmaskinen gick varm, jag, sprang mellan disken och lagret som en skållad råtta och när jag lämnade butiken vid 22 hade jag ensam sålt grejer för 50 000. Vi var sex personer som stod där hela dagen. Puh.

Nu undrar du förstås, märks det någon skillnad i köpbeteendet hos folk med tanke på finanskrisen? Och svaret är ja. Tidigare år har folk tydligen köpt mer gps:er, mobiler och dylika dyra saker. I år fick jag frågan "Har du nåt tips på en kul present för under hundra spänn?" ungefär 700 gånger på tre dagar. Nu såhär efter jul hoppas jag att jag aldrig får den frågan igen, för jag kommer tyvärr att behöva slå personen som ställer den hårt i ansiktet. 

Årets populäraste julklappar på mitt jobb: 

Orgasmatron Mini huvudkillare, 49.90

Knep och knåp i trä, set med 4,  149.90

Årets tråkiga upptäckt:

De har spärrat Facebook och alla andra roliga sidor på jobbet och jag är därmed avskuren från verkligheten i och med att jag inte har internet hemma heller. 

Årets T-banechaffis:

Det roligaste som har hänt mig under den här veckan, förutom när jag fick gå från jobbet på julafton, är nog följande:

Jag sitter på tunnelbanan på väg till jobbet. Solen skiner. I Alvik står vi still ett tag, och plötsligt hörs förarens röst i vagnen:

"Hej allihopa! Jag tänkte passa på att önska er alla en riktigt trevlig dag! Och det borde inte vara så svårt att ha en fin dag idag, med tanke på det fina vädret vi har utanför. (Det är tyst en stund, alla skrattar lite och tittar på varandra.) Sen tänkte jag passa på att utlysa en liten tävling! Försten till Kristineberg vinner!"

Tåget lämnar perrongen, åker en stund, och så

"Och DÄR gick jag i mål! Flera meter före alla er andra! Haha! Så kan det gå. Men ni var också väldigt duktiga förstås. Tack för att ni deltog och som sagt, ha en riktigt trevlig dag nu!"

Bättre än solsken, om ni frågar mig.

Dagens låt...

...är naturligtvis Spread your wings med Ad Aid 2008.

Spread your wings finns tyvärr inte på Spotify än, så jag kan även rekommendera Don't let me be misunderstood med John Legend. Jag tänker på hajar varje gång jag hör den tack vare en liten film Oskar och Christopher gjorde. Men hajar är ju inte det sämsta!

Sträckläsning

Jag läste ut en bok på en dag. Jag gör inte det så ofta när jag inte är ledig, men det gick inte att låta bli. Jag kunde inte sova utan att läsa ut den. "Den trettonde historien" hette den, skriven av Diane Setterfield. 

"Den trettonde historien" är en sån där härlig mysbok. En sån där med ett puttrigt, obehagligt mysterium, gamla förfallande hus, stora ödsliga trädgårdar och en gåta som man inte förstår förrän på slutet när man tänker "men ååååh!" eftersom det funnits ledtrådar hela vägen. Som man ser efteråt. Många referenser till litteratur, särskilt Jane Eyre, Svindlande Höjder och liknande.

Handlingen i stora drag då. Margaret Lea jobbar i ett antikvariat med sin pappa, och plötsligt får hon ett brev där hon erbjuds att skriva Vida Winters biografi. Vida är en riktig bestsellerförfattare, som har egenheten att hon alltid ljuger för journalister. Nu vill hon berätta sanningen. Margaret åker ut till hennes stora ägor och får höra berättelsen om Angelfield och de två märkliga tvillingarna Adeline och Emmeline. Den börjar märkligt och blir bara hemskare, men långsamt. Utan att märka det sitter man fast och kan inte sova förrän man läst klart. 

Jag tyckte att sista sidan var lite too much, men det var en sjujäkla sidvändare det där. 

Dagens sms

Donkey

12 dec 2008 15:09

Haha, underbart. 

Står på preem och

väntar, upp kör en

bil, ställer sig 

framför ingången.

Mannen i

fyrtioårsåldern går in

i butiken och 

kommer tillbaka ut

med en aftonbladet,

fyra bullar i en påse

och en gigantisk bal

med toapapper! 

Överkänslig mot

kanel?

Uppsatsångest

Tröjan antyder att vi befinner oss i konstnärsfasen.

Frisyren är fortfarande under kontroll.

Jag ska skriva en uppsats idag. Jag gillar förutsättningarna. Uppgiften ser ut ungefär såhär.

Nu har vi läst en spretig kurs på oändligt många lektioner där vi har pratat om "reklam- och designhistoria", (läs "tittat på 4000 diabilder på gamla tokiga hus och på Andy Warhols randiga tröja, och haft en lektion om reklam"). 

Skriv en uppsats på 2 A4 om någonting som vi har behandlat på kursen. Eller som vi inte har behandlat på kursen. Gör fotnoter, där du använder dig av den obligatoriska kurslitteraturen. Eller någon annan rolig bok. 

Ingen frågeställning. Inga ämnen. Har jag köpt böckerna? Hahaha! Nej. Kommer jag sätta mig på biblioteket och titta i roliga böcker om Andy Warhols randiga tröja, samt göra ett diagram där man kan följa sambandet mellan hans frisyr och hans karriär? Lätt. 

Spaningar

Här kommer ett par reklamer som jag är glad över att jag inte har gjort. Bilderna är tagna i affekt och med mobilkamera, precis när de puckade budskapen störde mig i vardagen. 

En del av julen. Big Tasty. En del av julen! Jag vet inte ens vad jag ska säga. Hur menar de? Ska den upp på julbordet? Eller syftar de på de stackare som inte kan äta julbord för att de bor på gatan, och som kanske, om de har tur, lyckas skrapa ihop till en Big Tasty när de går runt med en mugg på tunnelbanan? 

Här känner jag mig hotad. Har du inga hål i tänderna? Lugn, vi fixar det med. Inga problem, vi borrar upp ett par, tre stycken nu med en gång så att vi kan fördjupa relationen lite, oss emellan. Moahahaha! Herregud. Man kan få tandläkarskräck för mindre. Och det här med att stå med skyltar sådär... Jag vet inte. Jag tycker inte att det är roligt. 

Rosigt

Är du också trött på glåmig vinterhy? Har inte du heller 800 kronor att lägga på en schysst ansiktsmask med BHA-syra som skonsamt exfolierar huden genom så kallad kemisk peeling? Join the club.

Ta i så fall två Aspirintabletter (500 mg), traditionellt använda mot huvudvärk och feber. Lägg dem i din kupade hand, häll på några droppar vatten och kleta sen ut gröten över ansiktet till ett tunt, sandliknande lager. Låt sitta tills masken torkar och börjar rasa av i små korn, och exfoliera då försiktigt med fuktiga tassar för att sedan skölja av den.

Resultat? Exakt samma som det resultat du får av såna där hiskeligt dyra peelingar, fast för otroligt mycket mindre pengar. Om du inte tror mig så kan du kolla in alla de där skönhetsbloggarna, typ Lipglossbitch, Rocketqueen och de där. De har också provat. Eller så kan du komma över och klappa mig på kinden. Peachy!

Nu känns det bättre

Genast flödar inspirationen! Där ser man vad ett nytt namn kan göra. 

Jaha. Vad gör jag annars?

Jag läste just ut en bok. Den hette "Igår, idag, imorgon" och såg fascinerande ostig ut på omslaget. Blå himmel, titeln i kursiv stil, ett naket träd mot ökensand och så tre flickor i vita klänningar, med ryggarna mot oss och med armarna om varandras axlar. Jag vet inte varför jag ens plockade upp den. Men den var faktiskt bra, även om jag tror att det hade varit roligare att läsa den på engelska. Först kändes det som en riktig feel-goodhistoria, visserligen i ett politiskt osäkert Kenya, men ändå. Sen gick det bara utför. I takt med att jag började intressera mig ordentligt för karaktärerna så började det gå mer och mer åt fanders för dem allihopa. Jag ville bara skrika åt dem; nej nej! Akta! Akta! Men det kan man ju inte. Sen, som om inte det var nog, var det som att författarna, (2 stycken, jag undrar alltid hur de gör såna där samarbeten?), bara sprängde hela skiten när det var typ hundra sidor kvar. Boom! 

"Blood Sisters" är originaltiteln. Inte heller så himla bra val. Men "Igår, idag, imorgon"? Jag säger bara Malou von Sivers Bokklubb. 

Utöver det så....flirtade jag till mig en gigantisk discokula för hundra spänn igår. 30 cm i diameter. That's disco for ya... De är normalt hyfsat dyra så jag är väldigt nöjd med mig själv. Tänkte jag kunde ha den hemma sen. Kunde vara festligt när tjejerna kommer över, att ha fixat disco liksom. Kanske borde ordna lite högtalarkabel till dess bara, så att jag inte behöver spela festmusiken i mina fem centimeter höga högtalare. Det är bra tryck för deras ringa storlek, men det är väl inte riktigt disco kanske. Och nu har det blivit dags för en bild. Idag tycker jag att vi kör en bild på min härliga bostad. 

 

Snart en svartklubb nära dig.

Nu med discoboll.

"Jag går på Berghs nu" dödar min inspiration

Jag vet inte riktigt om jag gillar det nya namnet på den här bloggen. Jag kan inte riktigt komma på vettiga saker att skriva om den här skolan, det känns som att jag är här hela tiden. Jag har liksom ingen distans till den. Jag tror att jag måste döpa om bloggen igen. 

Det kan också vara det att jag inte har internet hemma just nu. Men jag vet inte.

Inte så mycket jobb längre

Nu går jag på Berghs, som titeln på bloggen diskret antyder. Jag har inte jobbat en dag sen jag började i den här skolan, fast jag hade någon idé om att arbeta duktigt varannan helg. På helgerna ligger jag istället som en död sill hemma hos mina föräldrar, som är snälla och inte säger någonting om att jag äter upp deras mat och ligger i deras badkar när jag inte äter upp deras mat. 

Just nu har vi ett julprojekt, samtidigt som filmprojektet för MTV. I sann julanda fyller jag i önskelistan som min syrra på Brunchgirl skickat vidare till mig:

Tre hårda klappar:
1) "Romance" från Ralph Lauren
2) Någon typ av smink kanske? Nagellack i roliga färger och läppstift känns skoj just nu.
3) En tjock, bra bok. Efter att ha läst i princip allt av Haruki Murakami är jag handlingsförlamad och har inte skaffat något nytt att sticka ner nosen i. 

Tre mjuka klappar:
1) En ball t-shirt i en färg som inte är svart.
2) Ett par nya baggyjeans eftersom mina är så hiskeligt fula, och samtidigt underbart sköna.
2) En riktigt festlig klänning sitter aldrig fel. 

Tre viktiga klappar:
1) Att alla nära och kära mår bra. (Den snor jag rakt av från syrran...)
2) Att försöka hitta mer tid för mina gamla vänner, eftersom jag isolerat mig lite väl mycket i skolan.
3) Mer bortskämning av mig själv i form av träning och bra mat. 

Miljöombyte fast ändå inte

Nu studerar jag på en av Sveriges ledande reklamskolor på heltid istället, men ändå står jag här i det gamla hederliga inomhuscentrumet såhär på helgen. Ganska mysigt på sitt sätt. Hemvant. Lite skönt efter en hektisk introvecka. Hoppas att just den här butiken behöver mycket helgextra framöver.
Hälsade på mr White igår eftersom han tillfälligt stod i stan. Vi skulle ha ätit lunch men jag var tvungen att gå tidigare till skolan. Jag funderade på att ta en nummerlapp och fråga honom jobbiga frågor om gps-er men jag hann inte. Han såg jätteförvånad ut när jag kom in.
Usch vad med jobbiga kunder det kom nu. Over and out.

Sista dagen

Mmm, ungdomsförälskelse. Och...förortsgäng.

Idag är sista dagen som heltidare för mig, på måndag börjar jag plugga igen. Jag kommer fortfarande att vara kvar som extra inom företaget men då kan man hamna i vilken av kedjans butiker som helst. Lite synd eftersom jag gillar just den här butiken, alla i personalen är jättetrevliga. Men det blir säkert roligt att åka omkring lite också.

Typiskt att mr White har varit borta från butiken och istället har suttit i förorten i princip hela veckan. Jag har inte haft nån att slåss med och försöka slå i försäljning. Men han följer med och dricker öl ikväll i alla fall. Det brukar vara schysst att gå ut med folk man jobbar eller går i skolan med, när alla är avspända och glada och slipper tänka på jobb. (Och slipper ha likadana kläder på sig och bli avbrutna i diskussioner hela tiden av kunder.)

Två timmar kvar.

Lite läskigt att börja plugga igen. Det kommer att vara hårt och svårt, men troligen också riktigt roligt.

När jag kom in på jobbet vid ett idag låg vi fortfarande på minus. Jättelåg försäljning och massa returer på dyra saker. Rätt dålig business nu också, känns inte alls att det är fredag. Folk bara glider runt planlöst. Har haft två fall av uttråkade män som stått och smilat obehagligt och luktat parfym och frågat mig en massa meningslösa frågor ("Men...hur skulle du göra? Skulle du köpa de vita eller de svarta...?" Jaa du, vi tar 500 per påbörjad timme för personal shopper-tjänsten.)

På tal om parfym för övrigt kom det just in ett gäng med 6 killar i sextonårsålder. Vilken luktflashback! Minst hälften av dem måste ha kört AXE-x:et, ni vet som de gjorde i reklamen när de sprayade AXE i ett kryss över hela kroppen så att flaskan max hade kunnat räcka till tre användningar. Jeez..jag höll på att svimma när en av dem frågade mig något och lutade sig fram lite över disken. Och det var inte svimningskänslor relaterade till någon typ av åtrå.

Livets nödtorft

Om man just har köpt en fin vit MacBook, då behöver man garanterat en fin vit blåtandsmus till, eller hur?

Post semestervecka

Tillbaka på jobbet efter en veckas semester på gotland. Känns som om jag fortfarande är blöt i håret och jag är blekare än någonsin. Jag har gått i gummistövlar sex dagar i rad eftersom det regnade hela tiden. (Vi bodde i tält.) Jag fick tvätta allt direkt när jag kom hem eftersom samtliga saker i min 20-kilospackning var sandiga och blöta.

Hittills har ingenting värt att nämna hänt på jobbet. Till och med Egyptentanten lyser med sin frånvaro. Hon var annars här väldigt mycket innan jag gick på semester. Hon köper alltid nya mobiltelefoner, pratar alltid oavbrutet om att hon ska åka till/har varit i Egypten, och hon bränner någonstans kring 2000 spänn i veckan på att ringa till Mustafa. Det är roligast när mr White får henne, för han står alldeles stilla och försöker se lugn ut och säger "mmm" när hon berättar att hon har tandvärk i ögat och ser ut som om han ska sprängas precis vilken sekund som helst.

Allmäntillstånd: stillestånd

Det är 44 minuter kvar till min enda semestervecka.
Jag ska tillbringa den på gotland iförd scoutskjorta, och SMHI påstår att det kommer bli regn.
Det är 28 grader i butiken och ganska kvavt.
En man står med sin vuxna son och tittar på mobiltelefoner, de kommer inte att köpa något, och bredvid mig surrar en bordsfläkt på högsta effekt. Mitt hår ser förmodligen löjligt ut.
För övrigt tycker jag inte om såna där ofrivilliga rim som liksom bara dyker upp i en mening och får den att låta fånig.
Vi fick morotskaka av en kund idag, killarna hade suttit aslänge för att få hennes nya telefon att funka. Otroligt gulligt, hon var inte ens skrikig och otrevlig. Jag önskar att fler kunder med jobbiga önskemål kunde göra sånt, (eller åtminstone vara trevliga).
Mobiltelefonpuckot jag skrev om i ett tidigare inlägg skulle i och för sig kunna köpa en hel prinsesstårta och jag skulle fortfarande bli arg bara av att se honom.

Butiksmusik

Efter noggranna tester har jag kommit fram till att Bob Marley är bland det bättre att spela på jobbet. Det är lugn, soft musik att jobba till och kunderna sjunger ofta med och ser glada ut. Jag inleder morgonen med franskt idag, (Stereo Total och Jaques Brel), lite Metallica kanske (Low Man's Lyric åtminstone), och lite Thåström. Sen blir det nog Bobban igen. Har sovit alldeles för lite och måste stå en timme ensam nu, så jag behöver glada, småsjungande kunder.

Mobilterrorist

Att en människa kan vara så irriterande är fascinerande. Bara jag ser honom vill jag skrika rakt ut. Han lämnade in sin telefon på reparation, en tre månader gammal mobil, efter att ha gjort allt för att försöka få byta till sig en annan modell. (Man får alltså inte byta telefoner man har använt i tre månader. Så han godtog till slut reparation. Sen brakade helvetet löst.

En reparation brukar ta ungefär tre-fyra veckor, vilket jag upplyste honom om. Han fick låna en telefon så länge. Efter en vecka ringde han och tyckte att det hade "tagit JÄTTELÅNG tid". Han berättade även att han hatade lånetelefonen. Sen kom han in personligen, fyra gånger. Och berättade att han hatade lånetelefonen, att han behövde ha tillbaka sin nu och att han egentligen ville ha en annan modell. Och sen ringde han. Fyra gånger till. Och kom in igen.

När hans telefon kom tillbaka till butiken och jag äntligen kunde lämna tillbaka den kunde jag hans åtta siffror långa ordernummer samt hans för- och efternamn utantill. Jag, som inte tror på gud, bad tyst för mig själv att jag aldrig skulle behöva se honom igen.

Nu är han här igen. Samma fel på telefonen. Och vill byta den mot en annan modell.

Nummerlappspuckon

Det är tomt i butiken. Tre säljare står bakom disken och har ingenting, absolut ingenting, att göra. En kund kommer in genom dörrarna och säljarna stelnar till. Kunden ser sig förvirrat omkring. Hittar nummerlappsmaskinen. En av säljarna ropar "Hej!" Kunden sträcker ut armen mot maskinen. "Det går bra här! Du behöver inte ta..." försöker säljaren, men kunden sliter redan i lappen som sticker ut och får med sig tre stycken gula papperslappar. Nöjd går kunden sedan mot disken, med nummerlapparna som en skrynklig trofé.

TEST av Stephanie Mayers Twilight-serie

Serien om Bella Swan beskrivs av vissa som den nya Harry Potter, och jag kan inte annat än hålla med. Det är inte riktigt samma genre, även om det här också är coming of age-böcker, men den är lika beroendeframkallande. Men mest handlar det om att den har samma "det-här-är-en-lite-fånig-bok-men-jag-måste-ha-mer"-kvalitet. Jag fick panik när jag inte fick tag i del två omedelbart.

Användarvänlighet och vill-ha-faktor

Mycket, mycket hög. De här böckerna smäller man i sig som mjukglass i sommarhetta. Kombinationen tonårsångest, romantik, övernaturliga inslag och humor är toppen, och det är lätt att gilla den lite klantiga hjältinnan. Jag vet inte om de här böckerna riktar sig till vuxna eller om de egentligen är tänkta för yngre läsare, men jag kunde inte få nog. De jag har lånat ut böckerna till slukar dem också maniskt, och precis som jag förstår de inte riktigt vad det är de faller för, men faller gör man. Jag åkte in till stan bara för att få tag i nästa del, och blev jättearg när de två pocketshopparna vid centralen hade slut och den vid plattan var stängd. Helgen var förstörd.

5/5

Stil
Jag kan störa mig lite på kärleksfulla beskrivningar av föremålet för Bellas åtrå, men...det spelar ingen roll. Jag vill bara ha mer.
4,5/5

Helhetsintryck
Där här är äkta sommarläsning och jag räknar ner tills jag får nästa del i min hand. Jag vet inte vad det är som gör det, men vad spelar det för roll? Ge mig mer!
5/5

Vaddå varför?

Kund, kille, ca 17: Har ni Barbara?
Expedit, jag, ca 22: Eh, nej.
Kund: Varför?
Jag: Eh, va?
Kund: Ja, varför har ni inte det?
Jag: Ja, alltså, vi har inte det helt enkelt.
Kund: Nähä. Dåligt.

UT MED ER!

Okej, nu reder vi ut det här. Senast jag kollade var det 28(!!!) grader varmt ute. I solen förmodligen över 40. Det är alltså en fantastisk sommardag. Jag fick chansen att leka med en sprallig tvååring i en grönskande trädgård under ett par härliga timmar mitt på dagen, för att sedan återgå till det numera hemtama inomhuscentrum jag arbetar i.

Min outtalade fråga till de kunder som, trots vädret, strömmar in hela tiden är följande... Vad GÖR ni i detta kvava inomhuscentrum? Det är självklart fint att vi har kunder, men de förspiller ju sina liv. Jag blir så frustrerad.

TEST av X-Mini Max

X-Mini Max är ett par minihögtalare för mp3-spelare och laptops. De är från början ihopfällda men går att expandera 2 cm för bättre ljud. Laddas via usb med medföljande kabel.

Pris
Omkring 300:-.

Användarvänlighet och vill-ha-faktor

Jag måste erkänna att jag faller för utförandet. X-Mini Max är verkligen sjukt gulliga högtalare, och de tar nämast ingen plats alls. De kan ligga i väskan jämt. De är magnetiska och kan sättas ihop, och blir då som ett litet ägg. Man får med en liten förvaringspåse där även sladdarna får plats. De är väldigt enkla att använda, i princip går det inte att göra fel. (Men på det här jobbet ser man mycket, det finns helt säkert någon som inte skulle förstå hur man ska göra. Jag säger bara att man måste vara mycket, mycket dum för att lyckas med det.) Ett plus också att de känns funktionella till laptop och även att man slipper köpa batterier till dem.

5/5

Ljud

Ljudet är väldigt bra för så små högtalare, men det inte går att få hur stark volym som helst. Om man till exempel använder dem i bilen när man kör i hög fart med öppna fönster så att det låter en massa så orkar de inte överrösta det. Det är ingen boombox, men det kan man inte förvänta sig med tanke på storleken. Däremot om man kör dem på balkongen så behöver man verkligen inte ha dem på max, och jag föredrar mer moderat volym och bra ljud framför burkigt ljud på maxvolym.

4/5

Helhetsbetyg

Om man har tillgång till dator så att man kan ladda dem när man behöver så tycker jag att det här är ett mycket bra alternativ. Särskilt om man vill ha riktigt portabla högtalare att slita fram närhelst man behöver.

4/5

Nytt jobb, nya problem

Vivo är historia.
Det var inte en dag för sent. Som att jobba på ett sjunkande skepp, har aldrig sett maken till sämre ledarskap.
Numera arbetar jag heltid på en känd teknikkedja fram till 18 augusti då jag börjar plugga och går över till extra.

Jag trivs väldigt bra på mitt nya jobb, långa dagar men arbetskamraterna är toppen. Men, som jag nämnde i rubriken, nytt jobb, nya problem...

Igår hade vi tre rumäner som utövade grovt bedrägeri med stulna kort. Det var lite tråkigt. Jag stod och sålde dyra saker till dem som bäst, (tänkandes "de här ryssarna är värsta guldgruvan!", de bara öste på med telefoner och grejer), när sju väktare stormade in med walkie talkies och armarna i kors. De grep en av killarna och jag fick lämna ut kontaktuppgifter och kvitton och varor. Behöver jag säga att kön bara blev längre och längre under tiden? Polisen ringde mig på vägen hem, samt väckte mig kl 23.48 när de kom på att de behövde mitt personnummer som vittne.

Nu på morgonen var jag övertygad om att något skulle bli fel i kassaavstämningen, som bekant kommer ju en olycka sällan ensam och det var så mycket strul med alla kortslipparna igår och så. Men problemen började så fort jag låste upp dörren till butiken. Nyckeln gick av och fastnade i låset. Det var som att låsa upp med en pepparkaksnyckel, den gick bara rakt av. Viss panik utbröt. Byta lås på ett sånt här ställe är inte så kul har jag hört. Och alla i personalen ska ju ha en nyckel, så det blir struligt med öppning och stängning...
Efter en stunds tyst ångest ringde jag Huvudkontoret. Som var stängt eftersom det är lördag. Så jag fick väcka min stackars helglediga chef.

Nu sitter jag här i ett folktomt centrum, (jag har haft öppet i 20 minuter och sålt en burk luftgevärsskott, grand total), och väntar på att en av balkarna i taket ska trilla ner i huvudet på mig. Jag skulle dö irriterad, men inte förvånad.

Vi betalar era böter(?)

I min lokala videobutik kostar en film 49 kronor. I affären där jag jobbar kostar samma film 19 kronor. Eftersom vi bara har ett exemplar av varje film vill vi gärna få tillbaka dem i tid, därav den fullständigt hutlösa förseningsavgiften på 30 kronor.

Om man har sin film i 8 dagar istället för 1 får man alltså betala 240 kronor. Vill man inte betala 240 kronor för sin film tycker jag enklaste sättet är att lämna in den åtminstone i närheten av när man borde ha gjort det.

Om man inte orkar/kommer ihåg/tycker att man behöver lämna sin film i tid tycker jag att det hör till direkt dålig etikett att bråka med personen i kassan och ifrågasätta varför man egentligen ska betala.

Kund, (kvinna ca 40): Vaddå, är ni hårda på sånt?
Stetson: Ja alltså, det är inte vi som är hårda på det. Det styrs ju centralt.
Kund: Vaddå centralt egentligen?
Stetson: Det är ju Filmtoppens filmer, de kan se i datorn om filmerna inte kommer tillbaka i tid. Om inte vi tar betalt får vi stå för det.
Kund, (till väninna): Det var alltså sista gången man hyrde film här!

Jag kunde precis hålla truten. Har hon hyrt film i en videobutik någon gång? Tror hon att de inte tar någon förseningsavgift? Och har hon tittat på deras prislappar? De är liksom högre än vad vår förseningsavgift är. Till och med biblioteket har böter! Och vad sägs om att... lämna filmen i tid?

Jag fick kväva ett ont skratt också när hon betalade. 240 spänn well spent där minsann.

Vårkänslor, och inte

Igår var en bra dag att börja strax efter lunch. Solen sken av folk vinterjackorna och gjorde den allmänna stämningen i min lilla affär babblig och studsig. Jag var på mycket bra humör, småpratade och log mot alla kunderna. Två situationer gjorde mig temporärt lite arg däremot.

1. Kvinna kommer in med ca 5 barn från en special needsklass som finns i närheten. En av pojkarna, ca 12 år, försöker koncentrera sig på att handla men behöver uppenbart gå på toaletten. Kvinnan säger åt honom, inför hela affären, att han får gå ut och ställa sig vid ett träd, för det är "mycket bättre än att kissa på sig". Pojken vägrar och ser allmänt pinsamt berörd ut. Jag säger att de gärna får låna vår toalett, och kvinnan tittar förvånat på mig, och jag tror nästan att hon ska säga nej. Men sen säger hon att det kunde kanske vara bra, men fortsätter sega med att packa ihop maten. "Du får lämna det där så länge", försöker jag, och hon ser sig om efter en av flickorna som får fortsätta med packningen. Med tanke på hur plågad och hopknipt hela pojken såg ut var jag på väg att slita med honom själv så fort jag kunde.

2. En barnflicka i ca 24-årsåldern kom in med två barn, 1 och 4 år ungefär. Hon skrek åt dem oavbrutet, på ett rätt obehagligt sätt. Ettåringen ville stå upp, men barnflickan blev jätteprovocerad och närmast kastade ner henne i skrindan hon hade med sig. "SITT ner nu! FAAN vad du är jobbig!" Så betalade hon hos mig, och log mot mig medan hon med jämna mellanrum vände sig om för att skrika på ettåringen som nu stod och grät tyst i ett hörn. "Det ska bli ett rent nöje att lämna av er hos er mamma! Om ni inte skärper er nu så får ni ingen middag sen! Och ingen frukost imorgon heller! Kan du vara TYST nån gång!!" Och jag överdriver inte. Stetson stod vid snacksen och såg alltihop han också och han tyckte också att det verkade vara Barnflickan från Helvetet.

Men alla andra kunder var trevliga. Solen skiner idag med. Var snälla mot varandra. Och mot barnen...

Ekonomiskt tänkande

På lördagar brukar det, av förklarliga skäl, komma in glada barn med föräldrar i släptåg. Äntligen är det den där dagen som det hela tiden refereras till. Nej du får inget idag, men på lördag... En veckas längtan koncentrerad till en enda dag. Klart det blir lite stökigt.

När jag var liten handlade jag och pappa godis tillsammans. Vi handlade alltid för mycket, det blev i nio fall av tio godis över dagen efter. Vi gjorde mamma galen, som när vi glömde att hon försökte banta och köpte över ett kilo. Men jag gillade verkligen den principen. När man väl gör det, så gör man det ordentligt och tillsammans. Vi brukade handla räkor och gott bröd och sånt också, och hela kalaset gick under namnet Fredagsparti.

Därför blir jag alltid lite nedstämd när en särskild kund kommer in. Hon har en liten dotter, kanske sju år, och den söta lilla flickan har ett exakt, rätt lågt belopp att handla godis för. Hennes påse vägs alltid separat, för mamman köper också en liten påse till sig själv. Hon köper alltid lite lösgodis från vårt ganska mediokra sortiment, för annars skulle hon ha råd till kanske...en liten chokladkaka. Jag vet inte om det är måttfullhet eller ekonomiskt tänkande hon försöker lära sin dotter men jag tycker att det verkar ta glädjen ur hela konceptet. Och har man inte ganska många år och andra situationer på sig att lära sig sånt?

Månadens sötaste barn

Vi hade slut på femtioöringar häromdagen så jag gav kunderna enkronor i växel istället. En liten flicka, som köper typ en Magnum och ett paket mjölk, får 13 kronor istället för 12,50 i växel. Hon tackar artigt, säger hejdå och hinner ungefär till dörren. Så vänder hon, kommer fram till mig igen och säger

- Förlåt men jag tror att jag fick femtio öre för mycket tillbaks.

Tänk om alla människor var så självklart ärliga.

God save me, imorrn börjar jag nio. Jag kommer att sälja totalt 18 gifflar, 42 paket mjölk, 14 burkar barnmat samt lämna ut 800 H&M-paket. Påminn mig om att byta jobb.

Det är känsligt det här med påsar

Jag hatar påsar. Inte för deras funktion, jag använder ofta påsar själv, men för all ilska de ger upphov till.

Kund, kvinna ca 52 år, har köpt mat som hon stoppat i en påse, och tulpaner som hon nu håller i handen. Min kollega Stetson står och håller mig sällskap i kassan.
Kund: Har ni något att lägga blommorna i?
Jag: Ja visst, vi har blompapper där under andra kassan.
Kund: Mhm... Men jag tänkte på blompåsar.
Stetson: De ligger borta vid kundvagnarna, de kostar en krona.
(det står även 1:- på lådan de ligger i)
Kund: Hur kan de kosta en krona? Blompåsar är gratis!
Stetson: Jo men leverantören har börjat ta betalt för dem så nu gör vi det tydligen också.
Jag: Men det finns blompapper där, det är gratis.
Kund: Det här var det värsta jag har varit med om! Då får det faktiskt vara!
Kunden stormar ut ur butiken.

Om man ser till blompåsens konstruktion och tilltalande färgtryck, (en leende blomma), skulle jag egentligen hellre betala för en sån. Plasten i dem känns dessutom gedignare på något sätt. Vanliga vivopåsar är både fulare och dyrare. Om inte blompåsarna var så låga och opraktiska skulle jag lätt välja dem när jag handlar. Jag verkar vara ensam om denna åsikt.

Taxmannen

Jag blir så kluven. Ska man hata eller gilla, (älska är väl starkt), honom?
Jag talar om Taxmannen.

Låt mig berätta en liten händelse ur det förflutna!

Löven singlar mot marken genomlysta av en höstlig sol. Himlen är hög och luften frisk, nästippen blir kall men skinnjackan känns varm. Jag och min ständiga följeslagare Soggen, (fingerat namn), är ute på en promenad. Soggen sliter som vanligt obekymrat i kopplet. Jag går och gnider armen och önskar att Soggen fötts med en kroppsstyrka som är lite mer proportionerlig till hennes lilla format. Så rundar vi ett hörn. Entré Taxmannen.
Klädd i en röd jacka och med en kroppsform som får en att tänka på ägg vaggar han fram. Inte ens vinden vill rufsa om i håret som istället ligger platt mot huvudet. Och framför honom, även den vaggande, en korvformad tingest som en gång kan ha varit en tax. Nu har den förmodligen antikvärde.
Soggen viftar på svansen, översocial som hon är diskrimenerar hon inte ens antika korvar. "Taxen" kommer närmare, den rör sig sakta i sin långa lina, men verkar klart intresserad av ett möte. Soggen går fram för att nosa och - "taxen" kastar sig plötsligt med ett hest ylande mot Soggens hals, det är uppenbart att den hugger för att döda. Soggen, expert på snabba undanmanövrer, lyckas väja i sista sekunden, och verkar vara i chock för hon springer ifrån "taxen" utan ett ljud. Jag stirrar upprört på Taxmannen och förväntar mig väl någon slags ursäkt, eftersom man inte låter bindgalna hundar springa i fyra meters lina utan att ens varna andra hundägare. Taxmannen möter min blick, och innan han börjar vagga framåt igen undslipper han sig ett dovt skrockande. "Taxen", i sin förmodat tilltagande senilitet, har redan glömt Soggen och är långt borta.

Efter det gick jag över till andra sidan vägen när jag såg Taxmannen, och kände en bubblande ilska varje gång. Och första gången han kom för att handla av mig hoppades jag nästan att han skulle vara otrevlig så att jag kunde snäsa av honom. Jag förväntade mig att han skulle vara en riktig surgubbe, men där hade jag fel. Nu handlar han av mig ofta, och han sölar gärna för att få stå kvar lite längre. Han är snäll och, tror jag, ensam. Den störda taxen är antagligen hans enda sällskap. Jag har aldrig sett honom tillsammans med någon.
Nej. Man kan inte hata honom.

Dagens världssamvete

Pojke, cirka tio år gammal, mycket välklippt och prydlig kommer fram till mig i kassan och lägger fram ett sexpack ägg. Han räcker fram en tjugolapp, möter ärligt min blick och säger, med en suck,

- Jag har tyvärr inte råd med ekologiska.

"Clerks" är en rolig film...

...tycker inte min chef. Han och/eller hans fru har två gånger, utan kommentarer, tagit ner vår skojiga skylt. Kunderna frågar fortfarande vart den tagit vägen.

Matematik utan facit

Man har tre (3) extrajobbare, Ida, Hjördis och Bosse. Alla vill jobba mer än de gör. Ida har varit anställd i två år, Hjördis i ett och ett halvt och Bosse i ett halvår. Kan någon förklara för mig varför Bosse, som är sist in, får lika många tider som Ida och Hjördis tillsammans? Kan det ha att göra med att han är granne med chefen och dessutom chefens frus lilla gullegris? Och, får man göra så?



Alla namn är fingerade.

Bosse.

Den onde den gode och den blinde

En del av våra pensionärskunder är rätt jobbiga, vi har ett gäng riktigt sura gubbar. Men vi har även de som skänker en smula solsken åt ens dag.

Det finns en sån underbar man som handlar hos oss. Han är jättejättegammal och ser jättejättedåligt. Och han är otroligt artig. Senast jag jobbade frågade han mig om vi hade någon riktigt god vaniljglass. Jag rusade iväg och hämtade fyra olika och berättade med andan i halsen vad jag hade hittat. Ville han ha mycket eller lite? Ganska mycket vill jag nog ha, sa han och log så att mitt hjärta smälte. Då har jag den här och den här, sa jag. Men, undrade han, vilken är bäst? Jag som inte äter vaniljglass egentligen höll fram den ena och berättade att den här brukar alltid min pappa vilja ha. Det var ett bra betyg sa han och tog den, den blir bra.

Jag brukar hålla mig i närheten när han handlar och lämpligt dyka upp när han börjar se förvirrad ut, men jag tror att han uppskattar själva shoppingen. Det får ta sin tid, han plockar gärna själv. Han tappar oftast pengar när han betalar också och då gör det alltid lite ont i mig. Jag hoppas att han har massa fina små barnbarn som skrattar mycket, för han hör bra.

Fint besök

Jag har fått klarhet i något som länge varit ett mysterium på jobbet. Då och då dyker det upp en man i khakikläder och hatten käckt på sned. Han är mycket social och mycket effektiv. Han petar på lysrören, drar med fingret bakom knäckebrödshyllan och luktar på det och kikar sen ner i papperskorgarna. Han är överallt. Naturligtvis kallar vi honom Indiana Jones.
Varje gång han varit där har jag pratat med honom, och varje gång har jag undrat, inte riktigt tillräckligt mycket för att gå och fråga min blyga chef, men ändå så att det har stört mig. Vem är Indiana Jones? Vad är hans funktion?

Sen frågade jag. Så tråkigt. Han är en kille de hyr in för att han ska anteckna var vi behöver städa, så att vi inte får anmärkningar när de riktiga kontrollanterna kommer. Egenkontroll kallas det. Han är lite som en väktare alltså. Inte riktigt polis, men nästan. (Jag undrar om Indiana inte kom in på utbildningen för riktiga kontrollanter?)

I samma veva gjordes jag uppmärksam på Pärm Fem. Det är där Indiana skriver upp vad som ska städas.

Skulle inte banga på att ha den riktiga Indiana Jones på jobbet istället...

Västnoja

Jag har fått tillbaka min väst på jobbet, vilket känns mycket bra. Dessutom har jag lyckats jobba utan skjorta under den, på nyår när jag hade fina kläder på mig. Jag kände mig mycket elegant.
I mellandagarna var jag ute och reste lite, och som souvenir köpte jag en (för min studentartade ekonomi) dyr jacka. Fast det var ingen jacka. Det var en väst.

Vad håller jag på med? Det är väl töntigt att ha väst? Jag måste söka nytt jobb.