Hårfärgningen från Helvetet

Nu när jag stod och funderade på hårfärger och sånt kom jag plötsligt att tänka på mitt absolut största hårmisstag.

På den tiden bodde jag vid brommaplan tillsammans med Amelie, och vi hade badkar. Det var ju förstås fantastiskt, tycker jag speciellt nu när jag inte ens har någon dusch. En kväll, när Amelie var någon annanstans, i Linköping eller någonting, låg jag som vanligt där i badet och vickade på tårna. Då fick jag syn på en flaska som stod på badkarskanten. Amelie, bör väl tilläggas, hade då börjat färga håret rött, och flaskan var en sån där boostande conditioner för rött hår. Äh, tänkte jag, det blir säkert bara lite guldigt och glansigt, sånt där funkar aldrig ändå. Jag klämde därför ut en stor klick, och lät mig inte avskräckas av den hysteriskt illröda färgen utan fördelade modigt medlet i mitt blonda hår.

Det skulle jag inte ha gjort. När jag, någon halvtimme senare, sköljde ur håret och klev upp ur badet blev jag mäkta förvånad, eftersom överhåret, alltså det som var slingat ännu blondare än resten, plötsligt blivit illrött. Vi snackar inte koppar heller, vi snackar ketchup. Ketchup och intensiv panikångest.

Efter att ha tvättat håret sex gånger, utan något som helst resultat, bestämde jag mig för att ringa frisören. Men eftersom jag inte hade någon fritid eller några pengar förkastade jag lika snabbt det alternativet. Det var alltså bara att gå all in och färga resten också, och för att täcka mina nya "slingor" var jag tvungen att ta till en riktigt pinsam emo-röd färg. Jag växte ifrån den färgen vid femton, men...

Som en parantes kan jag berätta att det kostade mig tre timmar och 1000 kronor att bli av med rödfärgen sen när jag ledsnat totalt.

Så det blir inte rött i alla fall.