Om du sitter där och längtar efter riktigt mysig lovläsning så kan jag varmt rekommendera Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi. Och snälla gå inte efter filmen de gjorde på första boken, Guldkompassen. Jag får ångest när jag tänker på den. T hade laddat ner och sett den och han berättade att han greps av en stark dödslängtan efteråt för att den var så dålig. Serien är verkligen skön, riktigt härligt spännande och smart. Och om man är det minsta sentimentalt lagd så gråter man på minst två ställen. (Jag gråter mycket sällan när jag läser vill jag bara tillägga.)
Men nog om det!
Häromdagen fick jag höra, när jag sa att jag var 22 år,
"Hahaha! Är det sant!? Shit, du ser mycket yngre ut!"
("Här kommer spaden! Dång!!" skrek jag i en röst som gick upp i falsett av ilska.)
Inte sådär toppenskoj kanske, jag har ännu inte nått den ålder när jag önskar se yngre ut än vad jag är. Jag skyller allt på Nick Carter-frisyren. Om jag färgade om den lite kanske det skulle bli mer Pulp Fiction än Nick Carter? Finns det engångsfärgningar i svart så man kan testa och sen ångra sig? Och hur upprörd skulle min mamma bli? Hmmm...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar