Vårkänslor, och inte

Igår var en bra dag att börja strax efter lunch. Solen sken av folk vinterjackorna och gjorde den allmänna stämningen i min lilla affär babblig och studsig. Jag var på mycket bra humör, småpratade och log mot alla kunderna. Två situationer gjorde mig temporärt lite arg däremot.

1. Kvinna kommer in med ca 5 barn från en special needsklass som finns i närheten. En av pojkarna, ca 12 år, försöker koncentrera sig på att handla men behöver uppenbart gå på toaletten. Kvinnan säger åt honom, inför hela affären, att han får gå ut och ställa sig vid ett träd, för det är "mycket bättre än att kissa på sig". Pojken vägrar och ser allmänt pinsamt berörd ut. Jag säger att de gärna får låna vår toalett, och kvinnan tittar förvånat på mig, och jag tror nästan att hon ska säga nej. Men sen säger hon att det kunde kanske vara bra, men fortsätter sega med att packa ihop maten. "Du får lämna det där så länge", försöker jag, och hon ser sig om efter en av flickorna som får fortsätta med packningen. Med tanke på hur plågad och hopknipt hela pojken såg ut var jag på väg att slita med honom själv så fort jag kunde.

2. En barnflicka i ca 24-årsåldern kom in med två barn, 1 och 4 år ungefär. Hon skrek åt dem oavbrutet, på ett rätt obehagligt sätt. Ettåringen ville stå upp, men barnflickan blev jätteprovocerad och närmast kastade ner henne i skrindan hon hade med sig. "SITT ner nu! FAAN vad du är jobbig!" Så betalade hon hos mig, och log mot mig medan hon med jämna mellanrum vände sig om för att skrika på ettåringen som nu stod och grät tyst i ett hörn. "Det ska bli ett rent nöje att lämna av er hos er mamma! Om ni inte skärper er nu så får ni ingen middag sen! Och ingen frukost imorgon heller! Kan du vara TYST nån gång!!" Och jag överdriver inte. Stetson stod vid snacksen och såg alltihop han också och han tyckte också att det verkade vara Barnflickan från Helvetet.

Men alla andra kunder var trevliga. Solen skiner idag med. Var snälla mot varandra. Och mot barnen...

Den onde den gode och den blinde

En del av våra pensionärskunder är rätt jobbiga, vi har ett gäng riktigt sura gubbar. Men vi har även de som skänker en smula solsken åt ens dag.

Det finns en sån underbar man som handlar hos oss. Han är jättejättegammal och ser jättejättedåligt. Och han är otroligt artig. Senast jag jobbade frågade han mig om vi hade någon riktigt god vaniljglass. Jag rusade iväg och hämtade fyra olika och berättade med andan i halsen vad jag hade hittat. Ville han ha mycket eller lite? Ganska mycket vill jag nog ha, sa han och log så att mitt hjärta smälte. Då har jag den här och den här, sa jag. Men, undrade han, vilken är bäst? Jag som inte äter vaniljglass egentligen höll fram den ena och berättade att den här brukar alltid min pappa vilja ha. Det var ett bra betyg sa han och tog den, den blir bra.

Jag brukar hålla mig i närheten när han handlar och lämpligt dyka upp när han börjar se förvirrad ut, men jag tror att han uppskattar själva shoppingen. Det får ta sin tid, han plockar gärna själv. Han tappar oftast pengar när han betalar också och då gör det alltid lite ont i mig. Jag hoppas att han har massa fina små barnbarn som skrattar mycket, för han hör bra.