Vårkänslor, och inte

Igår var en bra dag att börja strax efter lunch. Solen sken av folk vinterjackorna och gjorde den allmänna stämningen i min lilla affär babblig och studsig. Jag var på mycket bra humör, småpratade och log mot alla kunderna. Två situationer gjorde mig temporärt lite arg däremot.

1. Kvinna kommer in med ca 5 barn från en special needsklass som finns i närheten. En av pojkarna, ca 12 år, försöker koncentrera sig på att handla men behöver uppenbart gå på toaletten. Kvinnan säger åt honom, inför hela affären, att han får gå ut och ställa sig vid ett träd, för det är "mycket bättre än att kissa på sig". Pojken vägrar och ser allmänt pinsamt berörd ut. Jag säger att de gärna får låna vår toalett, och kvinnan tittar förvånat på mig, och jag tror nästan att hon ska säga nej. Men sen säger hon att det kunde kanske vara bra, men fortsätter sega med att packa ihop maten. "Du får lämna det där så länge", försöker jag, och hon ser sig om efter en av flickorna som får fortsätta med packningen. Med tanke på hur plågad och hopknipt hela pojken såg ut var jag på väg att slita med honom själv så fort jag kunde.

2. En barnflicka i ca 24-årsåldern kom in med två barn, 1 och 4 år ungefär. Hon skrek åt dem oavbrutet, på ett rätt obehagligt sätt. Ettåringen ville stå upp, men barnflickan blev jätteprovocerad och närmast kastade ner henne i skrindan hon hade med sig. "SITT ner nu! FAAN vad du är jobbig!" Så betalade hon hos mig, och log mot mig medan hon med jämna mellanrum vände sig om för att skrika på ettåringen som nu stod och grät tyst i ett hörn. "Det ska bli ett rent nöje att lämna av er hos er mamma! Om ni inte skärper er nu så får ni ingen middag sen! Och ingen frukost imorgon heller! Kan du vara TYST nån gång!!" Och jag överdriver inte. Stetson stod vid snacksen och såg alltihop han också och han tyckte också att det verkade vara Barnflickan från Helvetet.

Men alla andra kunder var trevliga. Solen skiner idag med. Var snälla mot varandra. Och mot barnen...