Små rektanglar av plexiglas. De fanns i säkert hundra färger och var någon typ av produktprov. Jag byggde städer och hav med dem. Gjorde långa domino-ormar i skiftande färger och lät dem andlöst falla. Jag täckte hela parketten. Det var helt okej. Och jag gjorde det aldrig ensam. Bredvid mig, också på golvet, satt hon. Hjälpte mig med de långa ormarna, tyckte att mina hus var fina, föreslog att vi skulle ha gröna bitar med i havet.

På somrarna badade vi i den stora bassängen. Hon hade mig alltid inom synhåll, även om jag bara var på soldäcket. Vi räddade bin och skalbaggar som hade trillat i, ibland med blad och ibland med den långa håven. De fick torka i solen sen. Det var viktigt att vara försiktig så att vingarna och benen klarade sig. Om jag ville fick jag plocka av kronbladen från de härliga nyponrosorna som växte längsmed bassängen och släppa dem i vattnet eftersom jag tyckte att det var vackert.

På kvällarna fick jag välja decilitermått, tillbringare och skålar i skåpen i köket, och ha dem i badkaret. Vi hade inget hemma och jag älskade att bada, så jag fick göra det varje gång jag var där. Hon hade ofta badskum eller badkulor, och hon satt alltid på en pall vid badkarskanten och höll i tillbringarna och måtten medan jag öste vatten mellan dem. Svepte in mig i ett enormt badlakan efteråt och kammade mitt hår.

Efteråt fick jag välja bland de många underbara bilderböckerna. Solägget, Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin, Petter och Lotta, Putte i Blåbärsskogen, Sagan om den lilla hinden, Resan till landet Längesedan… Och så läste hon för mig vid köksbordet medan han skalade äpplen och skar dem i klyftor åt oss.

Hon brukade alltid stoppa om mig, och jag fick sova i de vackra lakanen med rosor för hon visste att jag tyckte om dem. På vintern hade jag ett duntäcke som var det tjockaste jag någonsin sett. Hon satt alltid på sängkanten en stund och pratade med mig, och om jag skulle bli rädd fick jag väcka henne sa hon. Men det fanns aldrig någonting att vara rädd för.

Sov gott farmor.