Egentligen är det inte själva det evigt upprepade gitarrplonket som stör mig. Ej heller det falska, flerstämmiga sjungandet, som avbryts abrupt för att sedan börja om. Och om och om igen. Nej. Det är det rytmiska stampandet i golvet som är en smula irriterande när det pågår klockan elva på kvällen och aldrig slutar.
Jag komponerade, i huvudet bör väl tilläggas, flera arga lappar att sätta upp i porten som jag inte delar med resten av huset. Jag måste i så fall göra det nattetid så att ingen ser mig, eftersom jag officiellt inte bor där.
"Jag uppskattar verkligen band", ska det stå. "Men, jag uppskattar inte när band håller på och HÅLLER TAKTEN TILL SITT JÄVLA FALSKA SKRÅLANDE MED FÖTTERNA I ANDRA MÄNNISKORS TAK OCH SÄRSKILT INTE NÄR DE BORDE SOVIT FÖR LÄNGE SEN!"
2 kommentarer:
Men, du kan väl inte vara deras enda granne? Det är ju bara att skriva din arga lapp men utan just det där med andra människors tak.
Eller klä på dig någon ful morgonrock, rufsa till håret, se till att se så nyvaken/trött ut som möjligt och sedan gå och knacka på med ett baseballträ.
Jag är lite rädd att nån ska se mig sätta upp den. Men det med baseballträt känns faktiskt ganska härligt, vad förvånade de skulle bli. Särskilt om jag skulle öva svingen på deras gitarrer.
Frestande.
Skicka en kommentar