TEST av X-Mini Max

X-Mini Max är ett par minihögtalare för mp3-spelare och laptops. De är från början ihopfällda men går att expandera 2 cm för bättre ljud. Laddas via usb med medföljande kabel.

Pris
Omkring 300:-.

Användarvänlighet och vill-ha-faktor

Jag måste erkänna att jag faller för utförandet. X-Mini Max är verkligen sjukt gulliga högtalare, och de tar nämast ingen plats alls. De kan ligga i väskan jämt. De är magnetiska och kan sättas ihop, och blir då som ett litet ägg. Man får med en liten förvaringspåse där även sladdarna får plats. De är väldigt enkla att använda, i princip går det inte att göra fel. (Men på det här jobbet ser man mycket, det finns helt säkert någon som inte skulle förstå hur man ska göra. Jag säger bara att man måste vara mycket, mycket dum för att lyckas med det.) Ett plus också att de känns funktionella till laptop och även att man slipper köpa batterier till dem.

5/5

Ljud

Ljudet är väldigt bra för så små högtalare, men det inte går att få hur stark volym som helst. Om man till exempel använder dem i bilen när man kör i hög fart med öppna fönster så att det låter en massa så orkar de inte överrösta det. Det är ingen boombox, men det kan man inte förvänta sig med tanke på storleken. Däremot om man kör dem på balkongen så behöver man verkligen inte ha dem på max, och jag föredrar mer moderat volym och bra ljud framför burkigt ljud på maxvolym.

4/5

Helhetsbetyg

Om man har tillgång till dator så att man kan ladda dem när man behöver så tycker jag att det här är ett mycket bra alternativ. Särskilt om man vill ha riktigt portabla högtalare att slita fram närhelst man behöver.

4/5

Nytt jobb, nya problem

Vivo är historia.
Det var inte en dag för sent. Som att jobba på ett sjunkande skepp, har aldrig sett maken till sämre ledarskap.
Numera arbetar jag heltid på en känd teknikkedja fram till 18 augusti då jag börjar plugga och går över till extra.

Jag trivs väldigt bra på mitt nya jobb, långa dagar men arbetskamraterna är toppen. Men, som jag nämnde i rubriken, nytt jobb, nya problem...

Igår hade vi tre rumäner som utövade grovt bedrägeri med stulna kort. Det var lite tråkigt. Jag stod och sålde dyra saker till dem som bäst, (tänkandes "de här ryssarna är värsta guldgruvan!", de bara öste på med telefoner och grejer), när sju väktare stormade in med walkie talkies och armarna i kors. De grep en av killarna och jag fick lämna ut kontaktuppgifter och kvitton och varor. Behöver jag säga att kön bara blev längre och längre under tiden? Polisen ringde mig på vägen hem, samt väckte mig kl 23.48 när de kom på att de behövde mitt personnummer som vittne.

Nu på morgonen var jag övertygad om att något skulle bli fel i kassaavstämningen, som bekant kommer ju en olycka sällan ensam och det var så mycket strul med alla kortslipparna igår och så. Men problemen började så fort jag låste upp dörren till butiken. Nyckeln gick av och fastnade i låset. Det var som att låsa upp med en pepparkaksnyckel, den gick bara rakt av. Viss panik utbröt. Byta lås på ett sånt här ställe är inte så kul har jag hört. Och alla i personalen ska ju ha en nyckel, så det blir struligt med öppning och stängning...
Efter en stunds tyst ångest ringde jag Huvudkontoret. Som var stängt eftersom det är lördag. Så jag fick väcka min stackars helglediga chef.

Nu sitter jag här i ett folktomt centrum, (jag har haft öppet i 20 minuter och sålt en burk luftgevärsskott, grand total), och väntar på att en av balkarna i taket ska trilla ner i huvudet på mig. Jag skulle dö irriterad, men inte förvånad.

Vi betalar era böter(?)

I min lokala videobutik kostar en film 49 kronor. I affären där jag jobbar kostar samma film 19 kronor. Eftersom vi bara har ett exemplar av varje film vill vi gärna få tillbaka dem i tid, därav den fullständigt hutlösa förseningsavgiften på 30 kronor.

Om man har sin film i 8 dagar istället för 1 får man alltså betala 240 kronor. Vill man inte betala 240 kronor för sin film tycker jag enklaste sättet är att lämna in den åtminstone i närheten av när man borde ha gjort det.

Om man inte orkar/kommer ihåg/tycker att man behöver lämna sin film i tid tycker jag att det hör till direkt dålig etikett att bråka med personen i kassan och ifrågasätta varför man egentligen ska betala.

Kund, (kvinna ca 40): Vaddå, är ni hårda på sånt?
Stetson: Ja alltså, det är inte vi som är hårda på det. Det styrs ju centralt.
Kund: Vaddå centralt egentligen?
Stetson: Det är ju Filmtoppens filmer, de kan se i datorn om filmerna inte kommer tillbaka i tid. Om inte vi tar betalt får vi stå för det.
Kund, (till väninna): Det var alltså sista gången man hyrde film här!

Jag kunde precis hålla truten. Har hon hyrt film i en videobutik någon gång? Tror hon att de inte tar någon förseningsavgift? Och har hon tittat på deras prislappar? De är liksom högre än vad vår förseningsavgift är. Till och med biblioteket har böter! Och vad sägs om att... lämna filmen i tid?

Jag fick kväva ett ont skratt också när hon betalade. 240 spänn well spent där minsann.

Vårkänslor, och inte

Igår var en bra dag att börja strax efter lunch. Solen sken av folk vinterjackorna och gjorde den allmänna stämningen i min lilla affär babblig och studsig. Jag var på mycket bra humör, småpratade och log mot alla kunderna. Två situationer gjorde mig temporärt lite arg däremot.

1. Kvinna kommer in med ca 5 barn från en special needsklass som finns i närheten. En av pojkarna, ca 12 år, försöker koncentrera sig på att handla men behöver uppenbart gå på toaletten. Kvinnan säger åt honom, inför hela affären, att han får gå ut och ställa sig vid ett träd, för det är "mycket bättre än att kissa på sig". Pojken vägrar och ser allmänt pinsamt berörd ut. Jag säger att de gärna får låna vår toalett, och kvinnan tittar förvånat på mig, och jag tror nästan att hon ska säga nej. Men sen säger hon att det kunde kanske vara bra, men fortsätter sega med att packa ihop maten. "Du får lämna det där så länge", försöker jag, och hon ser sig om efter en av flickorna som får fortsätta med packningen. Med tanke på hur plågad och hopknipt hela pojken såg ut var jag på väg att slita med honom själv så fort jag kunde.

2. En barnflicka i ca 24-årsåldern kom in med två barn, 1 och 4 år ungefär. Hon skrek åt dem oavbrutet, på ett rätt obehagligt sätt. Ettåringen ville stå upp, men barnflickan blev jätteprovocerad och närmast kastade ner henne i skrindan hon hade med sig. "SITT ner nu! FAAN vad du är jobbig!" Så betalade hon hos mig, och log mot mig medan hon med jämna mellanrum vände sig om för att skrika på ettåringen som nu stod och grät tyst i ett hörn. "Det ska bli ett rent nöje att lämna av er hos er mamma! Om ni inte skärper er nu så får ni ingen middag sen! Och ingen frukost imorgon heller! Kan du vara TYST nån gång!!" Och jag överdriver inte. Stetson stod vid snacksen och såg alltihop han också och han tyckte också att det verkade vara Barnflickan från Helvetet.

Men alla andra kunder var trevliga. Solen skiner idag med. Var snälla mot varandra. Och mot barnen...

Ekonomiskt tänkande

På lördagar brukar det, av förklarliga skäl, komma in glada barn med föräldrar i släptåg. Äntligen är det den där dagen som det hela tiden refereras till. Nej du får inget idag, men på lördag... En veckas längtan koncentrerad till en enda dag. Klart det blir lite stökigt.

När jag var liten handlade jag och pappa godis tillsammans. Vi handlade alltid för mycket, det blev i nio fall av tio godis över dagen efter. Vi gjorde mamma galen, som när vi glömde att hon försökte banta och köpte över ett kilo. Men jag gillade verkligen den principen. När man väl gör det, så gör man det ordentligt och tillsammans. Vi brukade handla räkor och gott bröd och sånt också, och hela kalaset gick under namnet Fredagsparti.

Därför blir jag alltid lite nedstämd när en särskild kund kommer in. Hon har en liten dotter, kanske sju år, och den söta lilla flickan har ett exakt, rätt lågt belopp att handla godis för. Hennes påse vägs alltid separat, för mamman köper också en liten påse till sig själv. Hon köper alltid lite lösgodis från vårt ganska mediokra sortiment, för annars skulle hon ha råd till kanske...en liten chokladkaka. Jag vet inte om det är måttfullhet eller ekonomiskt tänkande hon försöker lära sin dotter men jag tycker att det verkar ta glädjen ur hela konceptet. Och har man inte ganska många år och andra situationer på sig att lära sig sånt?

Månadens sötaste barn

Vi hade slut på femtioöringar häromdagen så jag gav kunderna enkronor i växel istället. En liten flicka, som köper typ en Magnum och ett paket mjölk, får 13 kronor istället för 12,50 i växel. Hon tackar artigt, säger hejdå och hinner ungefär till dörren. Så vänder hon, kommer fram till mig igen och säger

- Förlåt men jag tror att jag fick femtio öre för mycket tillbaks.

Tänk om alla människor var så självklart ärliga.

God save me, imorrn börjar jag nio. Jag kommer att sälja totalt 18 gifflar, 42 paket mjölk, 14 burkar barnmat samt lämna ut 800 H&M-paket. Påminn mig om att byta jobb.

Det är känsligt det här med påsar

Jag hatar påsar. Inte för deras funktion, jag använder ofta påsar själv, men för all ilska de ger upphov till.

Kund, kvinna ca 52 år, har köpt mat som hon stoppat i en påse, och tulpaner som hon nu håller i handen. Min kollega Stetson står och håller mig sällskap i kassan.
Kund: Har ni något att lägga blommorna i?
Jag: Ja visst, vi har blompapper där under andra kassan.
Kund: Mhm... Men jag tänkte på blompåsar.
Stetson: De ligger borta vid kundvagnarna, de kostar en krona.
(det står även 1:- på lådan de ligger i)
Kund: Hur kan de kosta en krona? Blompåsar är gratis!
Stetson: Jo men leverantören har börjat ta betalt för dem så nu gör vi det tydligen också.
Jag: Men det finns blompapper där, det är gratis.
Kund: Det här var det värsta jag har varit med om! Då får det faktiskt vara!
Kunden stormar ut ur butiken.

Om man ser till blompåsens konstruktion och tilltalande färgtryck, (en leende blomma), skulle jag egentligen hellre betala för en sån. Plasten i dem känns dessutom gedignare på något sätt. Vanliga vivopåsar är både fulare och dyrare. Om inte blompåsarna var så låga och opraktiska skulle jag lätt välja dem när jag handlar. Jag verkar vara ensam om denna åsikt.