Det kanske har hänt dig också någon gång. Du slänger upp en tablettask, räcker fram femhundralappen mot kassörskan, ler lite och säger Jag har tyvärr inget mindre. Ur din öppna plånbok sticker några hundralappar upp. Kassörskan tittar upp mot dig och du ser hatet blinka till i hennes ögon, outspätt och frätande. Sen ler hon tillbaka, lite för brett, säger att det gör ingenting, jag har faktiskt precis fyra hundralappar kvar här. Och du får din växel. Du går därifrån. Du tänker att du måste ha inbillat dig att hon hatade dig.
Men nej. Du gjorde nog inte det.
Det var adventsfirande igår med de sedvanliga insamlingarna till klassresor och scoutkårer utanför butiken. Jag var trött, hungrig och lite bakfull. Och inte en människa hade riktiga papperspengar. Som en trevlig service brukar kunderna få ta ut pengar när de handlar, men nu gick det överstyr. Folk handlade ett paket tuggummi och ville ha ut fyrahundra. I hundralappar. Går det bra med en femhundring kanske? Nej. Fyrahundra. (Jag undrar hur många lussebullar och ponnyturer man får för fyrahundra spänn?) När jag hade jobbat i en timme hade jag ungefär fyra sedlar kvar i varierade valörer. Jag fick ge tillbaka femmor och tior som växel. När jag sa till folk att tyvärr kan du inte ta ut pengar just nu såg de ut som om jag hade slagit dem i ansiktet. När kund nummer sjuhundratrettiofem kom fram och sa jag ska(!) ha ut fyrahundra också ville jag bara ställa mig upp och skrika.
Det är orättvist att hata Kunden. Det är fel att hata Kunden. Ja, det är det. Kunden har alltid rätt och så vidare. Men det är för svårt att inte hata Kunden ibland.
Så jag textade en skylt om att vi hade ont om kontanter, jämna pengar uppskattas. Och avslutade med ett Tack! Då kunde jag peka på skylten när kunderna krävde mig på pengar, utan att behöva öppna munnen och riskera att undslippa mig ett MEN DÖ!!!
1 kommentar:
Jag älskar din blogg!
Kram!
Skicka en kommentar