Vad jag inte saknar

Nu är jag ledig från mitt fantastiska arbete ända till nyårsafton. De sista dagarna på jobbet var sådär då jag hastigt och lustigt drabbades av svår ichias och började hata alla kunder.

Särskilt gubben som lastade en kundvagn helt full och sedan ville diskutera samtliga produkter med mig. Pris, smak, användningsområde. You name it. Han ville dessutom i största möjliga mån undvika att lägga upp dem på bandet eftersom de kunde "bli mosade". Jag fick slita dem ur händerna på honom medan kön snabbt blev fullständigt ohanterlig bakom honom. När det visade sig att han dessutom var sifferanalfabet och försökte betala 881,50 med en femhundralapp skrek jag rakt ut och slog honom i huvudet med hans 4-kilos lax; extrapris, ca 159 kronor för hela fisken. (Nu när julafton har varit gör det inget om man överdriver lite. Den kan ha varit dyrare.)

För att spara min mentala - och fysiska - hälsa fick jag gå hem tidigare det passet.

Vidare kommer jag inte att sakna

*skjortan
*kassa 2, som är defekt och ger en axelproblem när man måste dra igång bandet manuellt varje gång man sätter igång det
*vårt matrum, motsatsen till ljusterapi
*att städa charken med klorin, ett arbetsamt byte från en elak lukt till en annan

Vad jag kommer att sakna

*fleecevästen (RIP)

Jinx

Genom att skriva om mina framsteg med den fantastiska vivovästen verkar jag ha jinxat fenomenet. Min kollega stal den idag. Jag kommer förmodligen aldrig att få tillbaka den. Jag överväger att säga upp mig.

Temperament om temperatur

Min chef ringde och bad mig komma tidigare imorgon, vilket minst sagt är bra eftersom jag då kommer att jobba under en period då jag annars garanterat skulle sova. Förut var det ganska obehagligt att jobba på vintern. Det blir kallt i affären, jag fryser lätt och de där blå skjortorna vi har knappast är så varma.

Om det inte är sommar förstås, för tyget är ganska grovt. När chokladen smälter i hyllorna, (akta er för Dubbelnougaten under juli-augusti), är det inte så roligt att sitta med långärmat. Det blir så att säga det motsatta problemet.

Men tillbaka till vinterproblemen. Jag har använt en öppen ziptröja över min skjorta förut, men det är inte optimalt, chefen brukar titta lite missnöjt på mig då för "det är inte lika tydligt att jag jobbar där". Då brukar jag tänka på att om jag är ledig och handlar själv, i civila kläder, och lyssnar på musik, så kommer det ändå fram folk och frågar var saker står eftersom de vet att jag jobbar där. Och så tänker jag "skyll dig själv om du inte ger mig nåt varmare att ha på mig". Men jag säger ingenting för att inte verka provocerande.

Nu har emellertid detta problem löst sig på ett mycket tillfredsställande sätt. Efter ca två års anställning har jag lyckats lägga vantarna på en fleeceväst. Ni hörde rätt. En fleeceväst. Den är svart och jag hoppades på att jag kunde ha den över någon annan tröja, men det var tydligen inte aktuellt. Så nu sitter jag där med Vivoskjorta under Vivoväst och fryser i alla fall lite mindre om torson. Om jag rent hypotetiskt skulle jobba kvar i två år till, så kanske de till och med hostar upp ett plagg med ärmar...

Snilleblixt

Aftonbladet har äntligen insett att böcker is the shit och ger sig ut i konkurrensen. Eftersom Expressen har lagt vantarna på "alla" klassiker, var de tvungna att fundera några veckor först. Sen kom de äntligen på något; nämligen vilka som utgör den huvudsakliga kundkretsen för deras publikation. Och då var det ju givet. Talböcker! Det är så underbart.

Först ut: Liza Marklund. Och här slutar inlägget eftersom jag äts upp av en stark lust att skratta ihjäl mig.

Finn ett fel

I pockethyllan: Dan Brown, Läckberg, "Snabba cash", och diverse verklighetsbaserade gråtböcker

Expressens bilaga: "Främlingen" av Albert Camus

Filmcitat och bonuspoäng

Bra arbetskamrater är a och o. Såna som underhåller en med "gissa-filmcitatet" när man är på dåligt humör och står och hänger hos en i kassan när man känner sig ensam.
Jag klarade: "Remember remember the fifth of november."
"Use the force Luke."
"Rohirrim, to the king!"
"Fuck you! FUCK YOU I'M FUCKING DYING HERE!"
"Frankly, Scarlett, I don't give a damn."
Jag klarade inte: "Here's for looking at you, kid."
Och...några till.

Roliga kunder förhöjer förstås också ens dag. Som skåningen som kom in pigg som en lärka vid halv tio och köpte snus, och hade en ganska okonventionell idé om kort och kodinslagning.

Skåning: Jag måste vara världens snabbaste på att slå in koden alltså! Shit vad snabb jag är alltså!
Jag: Jo, du var jättesnabb verkligen, nytt rekord tror jag.
Skåning: Man borde få exta bonuspoäng för det tycker jag!
Jag: Ja verkligen, det är alldeles för lätt att få bonuspoäng som det är.
Skåning: Och de där söliga jävla pensionärerna som står där och fumlar, de kunde få minuspoäng tycker jag.
Jag: Eh...jo, det är en bra idé faktiskt, jag ska framföra det till ledningen.

Jag vill ha bonuspoäng för att jag var så duktig på citaten.

Frustration i advent

Det kanske har hänt dig också någon gång. Du slänger upp en tablettask, räcker fram femhundralappen mot kassörskan, ler lite och säger Jag har tyvärr inget mindre. Ur din öppna plånbok sticker några hundralappar upp. Kassörskan tittar upp mot dig och du ser hatet blinka till i hennes ögon, outspätt och frätande. Sen ler hon tillbaka, lite för brett, säger att det gör ingenting, jag har faktiskt precis fyra hundralappar kvar här. Och du får din växel. Du går därifrån. Du tänker att du måste ha inbillat dig att hon hatade dig.

Men nej. Du gjorde nog inte det.

Det var adventsfirande igår med de sedvanliga insamlingarna till klassresor och scoutkårer utanför butiken. Jag var trött, hungrig och lite bakfull. Och inte en människa hade riktiga papperspengar. Som en trevlig service brukar kunderna få ta ut pengar när de handlar, men nu gick det överstyr. Folk handlade ett paket tuggummi och ville ha ut fyrahundra. I hundralappar. Går det bra med en femhundring kanske? Nej. Fyrahundra. (Jag undrar hur många lussebullar och ponnyturer man får för fyrahundra spänn?) När jag hade jobbat i en timme hade jag ungefär fyra sedlar kvar i varierade valörer. Jag fick ge tillbaka femmor och tior som växel. När jag sa till folk att tyvärr kan du inte ta ut pengar just nu såg de ut som om jag hade slagit dem i ansiktet. När kund nummer sjuhundratrettiofem kom fram och sa jag ska(!) ha ut fyrahundra också ville jag bara ställa mig upp och skrika.

Det är orättvist att hata Kunden. Det är fel att hata Kunden. Ja, det är det. Kunden har alltid rätt och så vidare. Men det är för svårt att inte hata Kunden ibland.

Så jag textade en skylt om att vi hade ont om kontanter, jämna pengar uppskattas. Och avslutade med ett Tack! Då kunde jag peka på skylten när kunderna krävde mig på pengar, utan att behöva öppna munnen och riskera att undslippa mig ett MEN DÖ!!!

Alltid nåt

Idag har jag lärt mig...

... att man kan få paper cuts av wellpapp.

... att man numera verkar börja praoa redan i elvaårsåldern, åtminstone ser vår ena prao osedvanligt prepubertal ut. Han ser även rädd ut när man tittar på honom, och sen smiter han.

... att vi säljer Dumle Mixpåse, 300 g för 42,90. Fyrtiotvå och nittio! Okej, påsen ser ut som en Twistpåse, lite avlång liksom, men whopping 143 kronor kilot är ganska...dyrt. (Jämför med 79 kronor kilot för lösgodis.) Dessutom ganska konstiga smaker: original, choko, orange-mango och lemon-cinnamon. Då köper jag hellre 300 skumbananer. De väger väldigt lite så det blir rätt så många, det.

... att det går att få min chef att skratta, men man får anstränga sig ganska hårt.

Kassafylla

Frågan man inte vill ha och svaren man inte får ge när man öppnar affären en söndag


- Blev det sent igår kväll?

- Sent och sent, jag menar, jag somnade på tunnelbanan och blev utslängd på ändstationen, och eftersom sista tåget hade gått och det är ganska långt till jobbet så fick jag gå direkt hit. Men man får se det från den ljusa sidan, jag fick ju lite sömn där på tåget i alla fall.

- Ja men det är svårt att ta sig för att gå hem när chefen dansar på bardisken med en slips på huvudet. Han ligger och kräks på lagret nu och han bad mig fråga folk om de har några huvudvärkstabletter på sig, har du kanske nån där i väskan?

- Jo vars, fast det faktum att jag fortfarande är full gör ju saken lite bättre.

Chips, någon?

Apropå ingenting, varför köper man Vickningschips? Det måste vara världens tråkigaste snack, möjligen efter de där fullkornschipsen, (ja, jag gick på det, och ja, de smakar som om de är gjorda på mjöl, färgämne och aromat). Jag blir alltid lika besviken när jag, på en fest eller bjudning, sträcker mig efter chipsen, släpper ett på tungan och inser att det är ett Vickningschips. Och är inte Vickningschips ungefär samma sak som Lättsaltade chips? Vad är egentligen skillnaden? Och vad ska man ha dem till? Namnet antyder ju att man ska använda dem som vickning, vilket väl innebär att man drar fram dem på festen tillsammans med varmkorven vid tretiden. Men vid det laget äter ju folk ändå vad som helst, och de är ju inte ens billigare än andra chips. Varför inte bara servera lite müsli istället? Både godare och nyttigare.

Jag har noterat att de som köper Vickningschips, (jag kan bara komma på en enda kille just nu, i sextonårsåldern och snällt nördig), gärna köper dipp också. Men även om dipp helt klart förhöjer de mest tråkiga chips, varför inte köpa roliga chips istället? Det måste ju finnas något för alla smaker, så många sorter som det finns nu. Cheddar, dill, gräddfil, lök, vitlök och olivolja, nacho, räkchips... Och så köper man Vickningschips. Det är obegripligt. Till och med påsen är ful.

Det blir en och femtio, tack!

Jag gillar inte femtioöringar, det gör jag inte. De tar alltid slut först, kunderna har nästan aldrig några, och de är ofta löjligt stolta när de faktiskt halar fram en efter huffande, puffande och letande i alla fickor. Finns det någonting man kan köpa för femtio öre längre? Vi har i alla fall ingenting i min butik, nu när till och med ett tuggummi kostar en krona.

Nåväl. Jag har en liten noja. Eftersom femtioöringar är så bökiga så brukar jag försöka få summan jämn. Hur då? undrar ni. Jo, om en kund köper en massa mat, och dessutom slänger upp en påse, så kan jag välja att slå in den eller inte beroende på vad deras slutsumma blir. 63,50? In med påsen, 65,00, score! 42,00? Påse, varsågod. Ingen märker det.

Hur många tusentals kronor har jag försnillat på detta lömska vis?

Plastpåsar för övrigt. Är det något som provocerar folk så är det att betala för sina plastpåsar. Jag inser att det är överpris för lite plast, men om du inte kan tänka dig att hosta upp den fantastiska summan 1,50, ja, då får du väl ta med dig en egen påse då! (Själv glömmer jag alltid att göra det, fast det vore faktiskt bra för jag har fruktansvärt många plastpåsar. Det går inte att stänga tre av lådorna i köket.) Sy en i glansigt tyg när du ändå håller på och dekorera den med paljetter. SNÅLJÅP blir snyggt såhär i olika färger. Bara ett förslag.
Jag blir så trött när kunderna slänger upp åtta kilo mat, betalar, tittar förvånat på högen i slutet av bandet och inser "Jag behöver nog en påse." Så tittar de på mig. "Jag har ingen växel, men jag tycker ändå att det är lite dyrt för en påse, jag tar en, det är okej va." Det är inte ens en fråga! Det är då jag stället mig upp, sträcker ut handen och skriker att "DET BLIR EN OCH FEMTIO TACK DITT SNÅLA APARSLE!" Och då blir de ju förvånade.

Är det okej att inte betala för något, bara för att man tycker att det är för dyrt? Man betalar sin mat, och sen håller man upp oxfilén. "Jag har inga pengar till den här men jag tycker ändå det är lite dyrt för att vara död ko, jag tar den, det är okej va."

Räkneövning

Antal påsar plockgodis sålda mellan 14.00 och 20.00, (med 30 minuters paus för lunch kl 17.00-17.30): 48
Antal godisbitar uppsopade från golvet kl 19:54: 26
Antal cashewnötter uppsopade från golvet kl 19:54: 1

Här är ju det första intrycket att folk är betydligt mer vårdslösa när det gäller lösgodiset. Bitarna sprätter åt alla håll; jag hittade en hallonbåt ända borta vid kassan. Den ensamma cashewnöten däremot låg mindre än två meter från nötbehållaren. Men man måste ändå räkna in att medelåldern på lösgodiset är betydligt lägre än den på cashewnötter, och jag tänker mig att vuxna plockare är bättre på att träffa påsen.
Det är synd att jag inte räknade hur många som köpte cashewnötter i lösvikt, och kanske någon slags åldersanteckningar, då hade det kunnat bli mer än spekulationer. Jag ser tyvärr varken lösgodiset eller nötterna från kassan.

I övrigt var det en ganska händelselös dag.

Hederstiteln Dagens Kund går till den gamle mannen som kom in och köpte en stor falukorvsring. Till sin tax. "Det är hennes stora stund på dagen, när jag steker upp falukorv till henne. Hon får fyrahundra gram, utöver torrfodret."

Morgonstund har... ofta med H&M att göra

Jag vet vad mammalediga gör när de är ensamma. När ungen äntligen har somnat och maken ännu inte har kommit hem. När de känner att de behöver lite me-time, lite uppmuntran, lite glamour.
De beställer kläder från H&Ms webbshop.

Hur förklarar man annars att det på morgnarna mellan ca 9 (när vi öppnar) och 11 kan komma in upp till sju trötta kvinnor med barnvagn och med redan ifylld paketlapp och legitimation i handen? Jag misstänker alltid att de som står utanför och väntar när vi öppnar har varit vakna sedan halv fem. De är närmast grå i hyn. Barnen sover alltid. Bara fyra och en halv timme tills jag kan gå ut, ungjäveln somnar ju så fort jag lägger han i vagnen... Och promenaden till affären blir som en riktig shoppingrunda när de får det lilla mjuka röda paketet i handen.
Jag brukar hoppas att det inte är en ny amningstopp i det, utan något med paljetter, glitter och spets.

Standardfraser

- Kvitto?
- Lägg det i samlingen du har där under.

- Kvitto?
- Nej, det här går minsann inte att dra av, hö hö hö.

- Kvitto?
- Det kan du behålla som ett minne av mig.

- Kvitto?
- Ja, man måste ju redovisa ordentligt därhemma, hö hö hö.

- Kvitto?
- Jag tar alltid kvitto, man vill ju se vart pengarna går.

- Kvitto?
-

Ode till en tvättmedelskupong

Idag har jag klippt ut 10 kuponger. Ingen high score direkt men jag orkade inte hämta fler tidningar. Folk använder ändå bara den för tvättmedel, 15 kronors rabatt är mycket i såna här sammanhang. Normala människor använder inte kuponger. Det gör bara pensionärer och snåla människor. Normala människor tänker antingen inte på att använda kupongerna eftersom de aldrig öppnar Vivotidningen, eller så är de rädda för att framstå som snåla. Pensionärer kan skamlöst betala 87,50 med enbart växelpengar. Lattemammorna däremot försöker istället spola ner sin växel i toaletten, det är därför de aldrig har enochfemtio löst.

Kupongerna på Barilla pasta plus har jag klippt ut helt i onödan, jag är tämligen säker på att jag aldrig har sett nåt sånt här. Men vad gör man inte för att fördriva 7 sekunder extra.

Nu idag är det meningen att vi ska sälja sexpack med Tuborg, (2,8% såklart, det är alltid de där jävla 2,8-orna som är på extrapris), för tio spänn. Leveransen är tyvärr försenad så vi har inte en Tuborg så långt ögat når. Jag har redan blivit utskälld av två kunder. Rättmätigt, naturligtvis, eftersom jag gick upp sex imorse för att lägga mig framför den fullastade Tuborgbilen utanför Tuborglagret så att den inte kunde köra ut sina gyllengula skatter till törstiga Vivokunder.

- Ni får döda mig först! skrek jag och sjöng Internationalen tills Tuborggubbarna gav upp och gick och fikade på MacDonalds istället. Trots detta hann jag i tid till jobbet.

Det är även jag som felmärker paprikan så att Arga Gubben får betala HELA TRE KRONOR för mycket, har sönder ägg i äggkartongerna, flyttar om extraprislapparna så att kunderna tar fel sorts korv samt låter bli att lägga in extrapriser i datorn. Allt för att lura folk på ca 2,50 vardera, som går till extravaganta fester på Ritz för personalen. Det är fantastiskt vad jag hinner, jag som bara har golvtjänst ca 3 timmar i veckan. Man förstår ju att kunderna blir arga, men hur vet de att det är jag? För de måste de ju veta, ingen vettig människa skulle väl skälla ut kassörskan annars?