Hårfärgningen från Helvetet

Nu när jag stod och funderade på hårfärger och sånt kom jag plötsligt att tänka på mitt absolut största hårmisstag.

På den tiden bodde jag vid brommaplan tillsammans med Amelie, och vi hade badkar. Det var ju förstås fantastiskt, tycker jag speciellt nu när jag inte ens har någon dusch. En kväll, när Amelie var någon annanstans, i Linköping eller någonting, låg jag som vanligt där i badet och vickade på tårna. Då fick jag syn på en flaska som stod på badkarskanten. Amelie, bör väl tilläggas, hade då börjat färga håret rött, och flaskan var en sån där boostande conditioner för rött hår. Äh, tänkte jag, det blir säkert bara lite guldigt och glansigt, sånt där funkar aldrig ändå. Jag klämde därför ut en stor klick, och lät mig inte avskräckas av den hysteriskt illröda färgen utan fördelade modigt medlet i mitt blonda hår.

Det skulle jag inte ha gjort. När jag, någon halvtimme senare, sköljde ur håret och klev upp ur badet blev jag mäkta förvånad, eftersom överhåret, alltså det som var slingat ännu blondare än resten, plötsligt blivit illrött. Vi snackar inte koppar heller, vi snackar ketchup. Ketchup och intensiv panikångest.

Efter att ha tvättat håret sex gånger, utan något som helst resultat, bestämde jag mig för att ringa frisören. Men eftersom jag inte hade någon fritid eller några pengar förkastade jag lika snabbt det alternativet. Det var alltså bara att gå all in och färga resten också, och för att täcka mina nya "slingor" var jag tvungen att ta till en riktigt pinsam emo-röd färg. Jag växte ifrån den färgen vid femton, men...

Som en parantes kan jag berätta att det kostade mig tre timmar och 1000 kronor att bli av med rödfärgen sen när jag ledsnat totalt.

Så det blir inte rött i alla fall.

Boktips och åldersnoja

Om du sitter där och längtar efter riktigt mysig lovläsning så kan jag varmt rekommendera Philip Pullmans His Dark Materials-trilogi. Och snälla gå inte efter filmen de gjorde på första boken, Guldkompassen. Jag får ångest när jag tänker på den. T hade laddat ner och sett den och han berättade att han greps av en stark dödslängtan efteråt för att den var så dålig. Serien är verkligen skön, riktigt härligt spännande och smart. Och om man är det minsta sentimentalt lagd så gråter man på minst två ställen. (Jag gråter mycket sällan när jag läser vill jag bara tillägga.)
Men nog om det!

Häromdagen fick jag höra, när jag sa att jag var 22 år,
"Hahaha! Är det sant!? Shit, du ser mycket yngre ut!"
("Här kommer spaden! Dång!!" skrek jag i en röst som gick upp i falsett av ilska.)
Inte sådär toppenskoj kanske, jag har ännu inte nått den ålder när jag önskar se yngre ut än vad jag är. Jag skyller allt på Nick Carter-frisyren. Om jag färgade om den lite kanske det skulle bli mer Pulp Fiction än Nick Carter? Finns det engångsfärgningar i svart så man kan testa och sen ångra sig? Och hur upprörd skulle min mamma bli? Hmmm...

Jag gnäller om mp3-spelare

Jag kan ha skrivit om det här förut, men jag kör på i alla fall.
Det är så fascinerande. Apples iPod har blivit så enormt populära att "iPod" har blivit en slags synonym till mp3-spelare. Det händer dagligen att det kommer in kunder som frågar vilka iPods vi har, och när jag slår upp sidan får de en chock när de ser priserna.
"Har ni inga billiga iPodar?" frågar de med ohöljd panik i blicken.
"Vill du ha en iPod eller en mp3-spelare?" frågar jag.
"Ja."
"Eh? Okej. Vi har andra märken...." suckar jag och bläddrar mekaniskt till början av katalogen, där de kassa mp3-spelarna för 299:- finns.

Vilket leder mig rakt in på ett annat ämne som retar mig. Kassa mp3-spelare för 299 spänn. Vi har ett slags "eget märke", med några olika modeller. De är riktigt billiga, och dessutom riktigt dåliga. Åtminstone två av dem gör mig så frustrerad att jag inte vet vad jag ska göra. De jobbigaste är när kunderna vill se hur menyerna ser ut, och så står man där och lyckas inte ens välja låt. Det är pinsamt. Så jag brukar göra mitt bästa för att övertala kunderna till att lägga kanske... hundra kronor till och få något bra. Två av tio inser att det kanske är en bra idé, eftersom en mp3-spelare är något man använder ofta och som man helst inte vill få stressrelaterade utslag av att hantera. Resten väljer en av skitspelarna.

Rörpost och kamouflage

Så, vad har hänt sen sist undrar du förstås?
Jo, det ska jag berätta. Mitt jobb har blivit lite mindre science fiction. När jag jobbade här i somras hade vi rörpost! Du hörde rätt. Man klämde ner alla pengar i en patron när man skulle banka, och så petade man in patronen i ett rör på väggen, tryckte på en knapp och så, poff! sögs alltihop upp och försvann. Det var helt fantastiskt.

Allt var bättre förr.

Utom min frisyr då möjligen. Jag sprang iväg och klippte mig på lunchen igår nämligen. 200 spänn, 30 minuter, drop in. Perfekt! Det var bara det att den trevliga frisören blev så exalterad när hon hörde att jag också jobbade i centrumet, att det bara började välla ut prat. Hon pratade om hur mycket folk det hade varit, hur otrevliga folk kunde vara, hur sena tider vi hade haft... Och under tiden klippte och klippte och klippte hon. Jag gick därifrån med en slags page, betydligt kortare än vad jag hade tänkt mig. Först tänkte jag på Nick i Backstreet Boys, (jag vet inte hur människan ser ut nuförtiden utan jag syftar på tiden när det begav sig), men jag vande mig fort och det blev faktiskt rätt så bra.

Återigen öppnar jag ensam. Jag har redan dragit isär glasdörrarna, men inte en enda kund har kikat in. Jag spelar sorgsen Thåström, (Skebokvarnsvägen 209), och försöker se liten och tråkig ut bakom disken så kanske de håller sig borta ända tills Dennis kommer.

Nä. Så roligt skulle vi inte ha det.
"Billig mp3. Vilken är billigaste mp3?"
Jag tror jag har fått den frågan över tusen gånger vid det här laget.

Dagens 5-i-topp!

Vad jag saknar mest med skolan just nu
1. Att ingen försöker kasta kataloger i huvudet på en.
2. Man slipper se folk komma in med ett kvitto i högsta hugg, med en rättfärdig uppsyn och en trasig kartong i handen, och behöva förbereda sig på krig.
3. Min klass, där alla är sjuuukt intresserade av reklam. Och så himla himla fina och roliga.
4. Att det finns fönster i skolan så att man kan se dagsljus.
5. Kaffet i kafeterian... (...NOT!)

Vilken liten tragisk lista. Jag tycker egentligen om det här jobbet, det gör jag faktiskt. Det är lite mycket bråk såhär i mellandagarna bara. Faktum är att jag tycker så mycket om det att jag överväger att extrajobba i Vällingby varannan helg, om jag inte får copyjobbet som jag har sökt.
Vi provar med en ny lista:

Vad jag saknar mest med mitt gamla Vivo-jobb
1. De fyra personer i personalen som jag tycker om.
2. Öh....
3. -
4. -
5. -

Som sagt. Jag gillar det här jobbet.

Vad jag skulle vilja inreda mitt hem med just nu
1. Discobollen som hänger kvar i trappan i skolan.
2. En ny poster på Elvis eftersom jag spillde olivolja på den jag har på toaletten. (Det finns en väldigt vettig förklaring till det.)
3. Andra fina posters att ha vid den väldigt vita väggen vid sängen, förslagsvis föreställande Vargar som ylar mot månen, Ett par som står hand i hand på en klippa i solnedgång samt En delfin som hoppar upp ur havet. Nej jag bara skojade. Jag vill ha snygga affischer som jag har spanat in i en affär på Sveavägen.
4. En hylla på toa, att ha schampo och sånt på.

Det blev visst fyra-i-topp den här gången. Man kan inte få allt.

Kista centrum igen

Nu står jag här själv och ska strax öppna butiken. Igår gästjobbade jag i vällingby, och min spontana iakttagelse är att kunderna är mycket aggressivare i Kista än i Vällingby. Där frågade de snällt om de kanske möjligen skulle kunna få byta till en annan helikopter, eftersom deras bara snurrade åt vänster? Här kommer de med en totaldemolerad kartong och skriker att de vill ha pengarna tillbaka genast för den jävla bilen startar inte och annars kommer hemska saker att hända! Och så slänger de kataloger i väggen. Märkligt det där.

En vanlig dag på jobbet

Jag:       "Nummer 17? Hej, vad kan jag hjälpa dig med?"

Kund:    "En Rubiks Kub och en butt plug tack."