Vi betalar era böter(?)

I min lokala videobutik kostar en film 49 kronor. I affären där jag jobbar kostar samma film 19 kronor. Eftersom vi bara har ett exemplar av varje film vill vi gärna få tillbaka dem i tid, därav den fullständigt hutlösa förseningsavgiften på 30 kronor.

Om man har sin film i 8 dagar istället för 1 får man alltså betala 240 kronor. Vill man inte betala 240 kronor för sin film tycker jag enklaste sättet är att lämna in den åtminstone i närheten av när man borde ha gjort det.

Om man inte orkar/kommer ihåg/tycker att man behöver lämna sin film i tid tycker jag att det hör till direkt dålig etikett att bråka med personen i kassan och ifrågasätta varför man egentligen ska betala.

Kund, (kvinna ca 40): Vaddå, är ni hårda på sånt?
Stetson: Ja alltså, det är inte vi som är hårda på det. Det styrs ju centralt.
Kund: Vaddå centralt egentligen?
Stetson: Det är ju Filmtoppens filmer, de kan se i datorn om filmerna inte kommer tillbaka i tid. Om inte vi tar betalt får vi stå för det.
Kund, (till väninna): Det var alltså sista gången man hyrde film här!

Jag kunde precis hålla truten. Har hon hyrt film i en videobutik någon gång? Tror hon att de inte tar någon förseningsavgift? Och har hon tittat på deras prislappar? De är liksom högre än vad vår förseningsavgift är. Till och med biblioteket har böter! Och vad sägs om att... lämna filmen i tid?

Jag fick kväva ett ont skratt också när hon betalade. 240 spänn well spent där minsann.

Vårkänslor, och inte

Igår var en bra dag att börja strax efter lunch. Solen sken av folk vinterjackorna och gjorde den allmänna stämningen i min lilla affär babblig och studsig. Jag var på mycket bra humör, småpratade och log mot alla kunderna. Två situationer gjorde mig temporärt lite arg däremot.

1. Kvinna kommer in med ca 5 barn från en special needsklass som finns i närheten. En av pojkarna, ca 12 år, försöker koncentrera sig på att handla men behöver uppenbart gå på toaletten. Kvinnan säger åt honom, inför hela affären, att han får gå ut och ställa sig vid ett träd, för det är "mycket bättre än att kissa på sig". Pojken vägrar och ser allmänt pinsamt berörd ut. Jag säger att de gärna får låna vår toalett, och kvinnan tittar förvånat på mig, och jag tror nästan att hon ska säga nej. Men sen säger hon att det kunde kanske vara bra, men fortsätter sega med att packa ihop maten. "Du får lämna det där så länge", försöker jag, och hon ser sig om efter en av flickorna som får fortsätta med packningen. Med tanke på hur plågad och hopknipt hela pojken såg ut var jag på väg att slita med honom själv så fort jag kunde.

2. En barnflicka i ca 24-årsåldern kom in med två barn, 1 och 4 år ungefär. Hon skrek åt dem oavbrutet, på ett rätt obehagligt sätt. Ettåringen ville stå upp, men barnflickan blev jätteprovocerad och närmast kastade ner henne i skrindan hon hade med sig. "SITT ner nu! FAAN vad du är jobbig!" Så betalade hon hos mig, och log mot mig medan hon med jämna mellanrum vände sig om för att skrika på ettåringen som nu stod och grät tyst i ett hörn. "Det ska bli ett rent nöje att lämna av er hos er mamma! Om ni inte skärper er nu så får ni ingen middag sen! Och ingen frukost imorgon heller! Kan du vara TYST nån gång!!" Och jag överdriver inte. Stetson stod vid snacksen och såg alltihop han också och han tyckte också att det verkade vara Barnflickan från Helvetet.

Men alla andra kunder var trevliga. Solen skiner idag med. Var snälla mot varandra. Och mot barnen...

Ekonomiskt tänkande

På lördagar brukar det, av förklarliga skäl, komma in glada barn med föräldrar i släptåg. Äntligen är det den där dagen som det hela tiden refereras till. Nej du får inget idag, men på lördag... En veckas längtan koncentrerad till en enda dag. Klart det blir lite stökigt.

När jag var liten handlade jag och pappa godis tillsammans. Vi handlade alltid för mycket, det blev i nio fall av tio godis över dagen efter. Vi gjorde mamma galen, som när vi glömde att hon försökte banta och köpte över ett kilo. Men jag gillade verkligen den principen. När man väl gör det, så gör man det ordentligt och tillsammans. Vi brukade handla räkor och gott bröd och sånt också, och hela kalaset gick under namnet Fredagsparti.

Därför blir jag alltid lite nedstämd när en särskild kund kommer in. Hon har en liten dotter, kanske sju år, och den söta lilla flickan har ett exakt, rätt lågt belopp att handla godis för. Hennes påse vägs alltid separat, för mamman köper också en liten påse till sig själv. Hon köper alltid lite lösgodis från vårt ganska mediokra sortiment, för annars skulle hon ha råd till kanske...en liten chokladkaka. Jag vet inte om det är måttfullhet eller ekonomiskt tänkande hon försöker lära sin dotter men jag tycker att det verkar ta glädjen ur hela konceptet. Och har man inte ganska många år och andra situationer på sig att lära sig sånt?

Månadens sötaste barn

Vi hade slut på femtioöringar häromdagen så jag gav kunderna enkronor i växel istället. En liten flicka, som köper typ en Magnum och ett paket mjölk, får 13 kronor istället för 12,50 i växel. Hon tackar artigt, säger hejdå och hinner ungefär till dörren. Så vänder hon, kommer fram till mig igen och säger

- Förlåt men jag tror att jag fick femtio öre för mycket tillbaks.

Tänk om alla människor var så självklart ärliga.

God save me, imorrn börjar jag nio. Jag kommer att sälja totalt 18 gifflar, 42 paket mjölk, 14 burkar barnmat samt lämna ut 800 H&M-paket. Påminn mig om att byta jobb.

Det är känsligt det här med påsar

Jag hatar påsar. Inte för deras funktion, jag använder ofta påsar själv, men för all ilska de ger upphov till.

Kund, kvinna ca 52 år, har köpt mat som hon stoppat i en påse, och tulpaner som hon nu håller i handen. Min kollega Stetson står och håller mig sällskap i kassan.
Kund: Har ni något att lägga blommorna i?
Jag: Ja visst, vi har blompapper där under andra kassan.
Kund: Mhm... Men jag tänkte på blompåsar.
Stetson: De ligger borta vid kundvagnarna, de kostar en krona.
(det står även 1:- på lådan de ligger i)
Kund: Hur kan de kosta en krona? Blompåsar är gratis!
Stetson: Jo men leverantören har börjat ta betalt för dem så nu gör vi det tydligen också.
Jag: Men det finns blompapper där, det är gratis.
Kund: Det här var det värsta jag har varit med om! Då får det faktiskt vara!
Kunden stormar ut ur butiken.

Om man ser till blompåsens konstruktion och tilltalande färgtryck, (en leende blomma), skulle jag egentligen hellre betala för en sån. Plasten i dem känns dessutom gedignare på något sätt. Vanliga vivopåsar är både fulare och dyrare. Om inte blompåsarna var så låga och opraktiska skulle jag lätt välja dem när jag handlar. Jag verkar vara ensam om denna åsikt.

Taxmannen

Jag blir så kluven. Ska man hata eller gilla, (älska är väl starkt), honom?
Jag talar om Taxmannen.

Låt mig berätta en liten händelse ur det förflutna!

Löven singlar mot marken genomlysta av en höstlig sol. Himlen är hög och luften frisk, nästippen blir kall men skinnjackan känns varm. Jag och min ständiga följeslagare Soggen, (fingerat namn), är ute på en promenad. Soggen sliter som vanligt obekymrat i kopplet. Jag går och gnider armen och önskar att Soggen fötts med en kroppsstyrka som är lite mer proportionerlig till hennes lilla format. Så rundar vi ett hörn. Entré Taxmannen.
Klädd i en röd jacka och med en kroppsform som får en att tänka på ägg vaggar han fram. Inte ens vinden vill rufsa om i håret som istället ligger platt mot huvudet. Och framför honom, även den vaggande, en korvformad tingest som en gång kan ha varit en tax. Nu har den förmodligen antikvärde.
Soggen viftar på svansen, översocial som hon är diskrimenerar hon inte ens antika korvar. "Taxen" kommer närmare, den rör sig sakta i sin långa lina, men verkar klart intresserad av ett möte. Soggen går fram för att nosa och - "taxen" kastar sig plötsligt med ett hest ylande mot Soggens hals, det är uppenbart att den hugger för att döda. Soggen, expert på snabba undanmanövrer, lyckas väja i sista sekunden, och verkar vara i chock för hon springer ifrån "taxen" utan ett ljud. Jag stirrar upprört på Taxmannen och förväntar mig väl någon slags ursäkt, eftersom man inte låter bindgalna hundar springa i fyra meters lina utan att ens varna andra hundägare. Taxmannen möter min blick, och innan han börjar vagga framåt igen undslipper han sig ett dovt skrockande. "Taxen", i sin förmodat tilltagande senilitet, har redan glömt Soggen och är långt borta.

Efter det gick jag över till andra sidan vägen när jag såg Taxmannen, och kände en bubblande ilska varje gång. Och första gången han kom för att handla av mig hoppades jag nästan att han skulle vara otrevlig så att jag kunde snäsa av honom. Jag förväntade mig att han skulle vara en riktig surgubbe, men där hade jag fel. Nu handlar han av mig ofta, och han sölar gärna för att få stå kvar lite längre. Han är snäll och, tror jag, ensam. Den störda taxen är antagligen hans enda sällskap. Jag har aldrig sett honom tillsammans med någon.
Nej. Man kan inte hata honom.

Dagens världssamvete

Pojke, cirka tio år gammal, mycket välklippt och prydlig kommer fram till mig i kassan och lägger fram ett sexpack ägg. Han räcker fram en tjugolapp, möter ärligt min blick och säger, med en suck,

- Jag har tyvärr inte råd med ekologiska.