Butiksmusik

Efter noggranna tester har jag kommit fram till att Bob Marley är bland det bättre att spela på jobbet. Det är lugn, soft musik att jobba till och kunderna sjunger ofta med och ser glada ut. Jag inleder morgonen med franskt idag, (Stereo Total och Jaques Brel), lite Metallica kanske (Low Man's Lyric åtminstone), och lite Thåström. Sen blir det nog Bobban igen. Har sovit alldeles för lite och måste stå en timme ensam nu, så jag behöver glada, småsjungande kunder.

Mobilterrorist

Att en människa kan vara så irriterande är fascinerande. Bara jag ser honom vill jag skrika rakt ut. Han lämnade in sin telefon på reparation, en tre månader gammal mobil, efter att ha gjort allt för att försöka få byta till sig en annan modell. (Man får alltså inte byta telefoner man har använt i tre månader. Så han godtog till slut reparation. Sen brakade helvetet löst.

En reparation brukar ta ungefär tre-fyra veckor, vilket jag upplyste honom om. Han fick låna en telefon så länge. Efter en vecka ringde han och tyckte att det hade "tagit JÄTTELÅNG tid". Han berättade även att han hatade lånetelefonen. Sen kom han in personligen, fyra gånger. Och berättade att han hatade lånetelefonen, att han behövde ha tillbaka sin nu och att han egentligen ville ha en annan modell. Och sen ringde han. Fyra gånger till. Och kom in igen.

När hans telefon kom tillbaka till butiken och jag äntligen kunde lämna tillbaka den kunde jag hans åtta siffror långa ordernummer samt hans för- och efternamn utantill. Jag, som inte tror på gud, bad tyst för mig själv att jag aldrig skulle behöva se honom igen.

Nu är han här igen. Samma fel på telefonen. Och vill byta den mot en annan modell.

Nummerlappspuckon

Det är tomt i butiken. Tre säljare står bakom disken och har ingenting, absolut ingenting, att göra. En kund kommer in genom dörrarna och säljarna stelnar till. Kunden ser sig förvirrat omkring. Hittar nummerlappsmaskinen. En av säljarna ropar "Hej!" Kunden sträcker ut armen mot maskinen. "Det går bra här! Du behöver inte ta..." försöker säljaren, men kunden sliter redan i lappen som sticker ut och får med sig tre stycken gula papperslappar. Nöjd går kunden sedan mot disken, med nummerlapparna som en skrynklig trofé.

TEST av Stephanie Mayers Twilight-serie

Serien om Bella Swan beskrivs av vissa som den nya Harry Potter, och jag kan inte annat än hålla med. Det är inte riktigt samma genre, även om det här också är coming of age-böcker, men den är lika beroendeframkallande. Men mest handlar det om att den har samma "det-här-är-en-lite-fånig-bok-men-jag-måste-ha-mer"-kvalitet. Jag fick panik när jag inte fick tag i del två omedelbart.

Användarvänlighet och vill-ha-faktor

Mycket, mycket hög. De här böckerna smäller man i sig som mjukglass i sommarhetta. Kombinationen tonårsångest, romantik, övernaturliga inslag och humor är toppen, och det är lätt att gilla den lite klantiga hjältinnan. Jag vet inte om de här böckerna riktar sig till vuxna eller om de egentligen är tänkta för yngre läsare, men jag kunde inte få nog. De jag har lånat ut böckerna till slukar dem också maniskt, och precis som jag förstår de inte riktigt vad det är de faller för, men faller gör man. Jag åkte in till stan bara för att få tag i nästa del, och blev jättearg när de två pocketshopparna vid centralen hade slut och den vid plattan var stängd. Helgen var förstörd.

5/5

Stil
Jag kan störa mig lite på kärleksfulla beskrivningar av föremålet för Bellas åtrå, men...det spelar ingen roll. Jag vill bara ha mer.
4,5/5

Helhetsintryck
Där här är äkta sommarläsning och jag räknar ner tills jag får nästa del i min hand. Jag vet inte vad det är som gör det, men vad spelar det för roll? Ge mig mer!
5/5

Vaddå varför?

Kund, kille, ca 17: Har ni Barbara?
Expedit, jag, ca 22: Eh, nej.
Kund: Varför?
Jag: Eh, va?
Kund: Ja, varför har ni inte det?
Jag: Ja, alltså, vi har inte det helt enkelt.
Kund: Nähä. Dåligt.

UT MED ER!

Okej, nu reder vi ut det här. Senast jag kollade var det 28(!!!) grader varmt ute. I solen förmodligen över 40. Det är alltså en fantastisk sommardag. Jag fick chansen att leka med en sprallig tvååring i en grönskande trädgård under ett par härliga timmar mitt på dagen, för att sedan återgå till det numera hemtama inomhuscentrum jag arbetar i.

Min outtalade fråga till de kunder som, trots vädret, strömmar in hela tiden är följande... Vad GÖR ni i detta kvava inomhuscentrum? Det är självklart fint att vi har kunder, men de förspiller ju sina liv. Jag blir så frustrerad.

TEST av X-Mini Max

X-Mini Max är ett par minihögtalare för mp3-spelare och laptops. De är från början ihopfällda men går att expandera 2 cm för bättre ljud. Laddas via usb med medföljande kabel.

Pris
Omkring 300:-.

Användarvänlighet och vill-ha-faktor

Jag måste erkänna att jag faller för utförandet. X-Mini Max är verkligen sjukt gulliga högtalare, och de tar nämast ingen plats alls. De kan ligga i väskan jämt. De är magnetiska och kan sättas ihop, och blir då som ett litet ägg. Man får med en liten förvaringspåse där även sladdarna får plats. De är väldigt enkla att använda, i princip går det inte att göra fel. (Men på det här jobbet ser man mycket, det finns helt säkert någon som inte skulle förstå hur man ska göra. Jag säger bara att man måste vara mycket, mycket dum för att lyckas med det.) Ett plus också att de känns funktionella till laptop och även att man slipper köpa batterier till dem.

5/5

Ljud

Ljudet är väldigt bra för så små högtalare, men det inte går att få hur stark volym som helst. Om man till exempel använder dem i bilen när man kör i hög fart med öppna fönster så att det låter en massa så orkar de inte överrösta det. Det är ingen boombox, men det kan man inte förvänta sig med tanke på storleken. Däremot om man kör dem på balkongen så behöver man verkligen inte ha dem på max, och jag föredrar mer moderat volym och bra ljud framför burkigt ljud på maxvolym.

4/5

Helhetsbetyg

Om man har tillgång till dator så att man kan ladda dem när man behöver så tycker jag att det här är ett mycket bra alternativ. Särskilt om man vill ha riktigt portabla högtalare att slita fram närhelst man behöver.

4/5