Jag blir så kluven. Ska man hata eller gilla, (älska är väl starkt), honom?
Jag talar om Taxmannen.
Låt mig berätta en liten händelse ur det förflutna!
Löven singlar mot marken genomlysta av en höstlig sol. Himlen är hög och luften frisk, nästippen blir kall men skinnjackan känns varm. Jag och min ständiga följeslagare Soggen, (fingerat namn), är ute på en promenad. Soggen sliter som vanligt obekymrat i kopplet. Jag går och gnider armen och önskar att Soggen fötts med en kroppsstyrka som är lite mer proportionerlig till hennes lilla format. Så rundar vi ett hörn. Entré Taxmannen.
Klädd i en röd jacka och med en kroppsform som får en att tänka på ägg vaggar han fram. Inte ens vinden vill rufsa om i håret som istället ligger platt mot huvudet. Och framför honom, även den vaggande, en korvformad tingest som en gång kan ha varit en tax. Nu har den förmodligen antikvärde.
Soggen viftar på svansen, översocial som hon är diskrimenerar hon inte ens antika korvar. "Taxen" kommer närmare, den rör sig sakta i sin långa lina, men verkar klart intresserad av ett möte. Soggen går fram för att nosa och - "taxen" kastar sig plötsligt med ett hest ylande mot Soggens hals, det är uppenbart att den hugger för att döda. Soggen, expert på snabba undanmanövrer, lyckas väja i sista sekunden, och verkar vara i chock för hon springer ifrån "taxen" utan ett ljud. Jag stirrar upprört på Taxmannen och förväntar mig väl någon slags ursäkt, eftersom man inte låter bindgalna hundar springa i fyra meters lina utan att ens varna andra hundägare. Taxmannen möter min blick, och innan han börjar vagga framåt igen undslipper han sig ett dovt skrockande. "Taxen", i sin förmodat tilltagande senilitet, har redan glömt Soggen och är långt borta.
Efter det gick jag över till andra sidan vägen när jag såg Taxmannen, och kände en bubblande ilska varje gång. Och första gången han kom för att handla av mig hoppades jag nästan att han skulle vara otrevlig så att jag kunde snäsa av honom. Jag förväntade mig att han skulle vara en riktig surgubbe, men där hade jag fel. Nu handlar han av mig ofta, och han sölar gärna för att få stå kvar lite längre. Han är snäll och, tror jag, ensam. Den störda taxen är antagligen hans enda sällskap. Jag har aldrig sett honom tillsammans med någon.
Nej. Man kan inte hata honom.
torsdag 21 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Taxen" - med citationstecken. Underbart.
Soggen alltså? Haha, toppen! Illa att hon inte lärt sig självförsvar så att hon kunde bita öronen av "Taxen".
Kram!
/M
http://www.youtube.com/watch?v=a_P35mJmXN8
apropå taxar
/Lisa
Skicka en kommentar