Ekonomiskt tänkande

På lördagar brukar det, av förklarliga skäl, komma in glada barn med föräldrar i släptåg. Äntligen är det den där dagen som det hela tiden refereras till. Nej du får inget idag, men på lördag... En veckas längtan koncentrerad till en enda dag. Klart det blir lite stökigt.

När jag var liten handlade jag och pappa godis tillsammans. Vi handlade alltid för mycket, det blev i nio fall av tio godis över dagen efter. Vi gjorde mamma galen, som när vi glömde att hon försökte banta och köpte över ett kilo. Men jag gillade verkligen den principen. När man väl gör det, så gör man det ordentligt och tillsammans. Vi brukade handla räkor och gott bröd och sånt också, och hela kalaset gick under namnet Fredagsparti.

Därför blir jag alltid lite nedstämd när en särskild kund kommer in. Hon har en liten dotter, kanske sju år, och den söta lilla flickan har ett exakt, rätt lågt belopp att handla godis för. Hennes påse vägs alltid separat, för mamman köper också en liten påse till sig själv. Hon köper alltid lite lösgodis från vårt ganska mediokra sortiment, för annars skulle hon ha råd till kanske...en liten chokladkaka. Jag vet inte om det är måttfullhet eller ekonomiskt tänkande hon försöker lära sin dotter men jag tycker att det verkar ta glädjen ur hela konceptet. Och har man inte ganska många år och andra situationer på sig att lära sig sånt?

Månadens sötaste barn

Vi hade slut på femtioöringar häromdagen så jag gav kunderna enkronor i växel istället. En liten flicka, som köper typ en Magnum och ett paket mjölk, får 13 kronor istället för 12,50 i växel. Hon tackar artigt, säger hejdå och hinner ungefär till dörren. Så vänder hon, kommer fram till mig igen och säger

- Förlåt men jag tror att jag fick femtio öre för mycket tillbaks.

Tänk om alla människor var så självklart ärliga.

God save me, imorrn börjar jag nio. Jag kommer att sälja totalt 18 gifflar, 42 paket mjölk, 14 burkar barnmat samt lämna ut 800 H&M-paket. Påminn mig om att byta jobb.

Det är känsligt det här med påsar

Jag hatar påsar. Inte för deras funktion, jag använder ofta påsar själv, men för all ilska de ger upphov till.

Kund, kvinna ca 52 år, har köpt mat som hon stoppat i en påse, och tulpaner som hon nu håller i handen. Min kollega Stetson står och håller mig sällskap i kassan.
Kund: Har ni något att lägga blommorna i?
Jag: Ja visst, vi har blompapper där under andra kassan.
Kund: Mhm... Men jag tänkte på blompåsar.
Stetson: De ligger borta vid kundvagnarna, de kostar en krona.
(det står även 1:- på lådan de ligger i)
Kund: Hur kan de kosta en krona? Blompåsar är gratis!
Stetson: Jo men leverantören har börjat ta betalt för dem så nu gör vi det tydligen också.
Jag: Men det finns blompapper där, det är gratis.
Kund: Det här var det värsta jag har varit med om! Då får det faktiskt vara!
Kunden stormar ut ur butiken.

Om man ser till blompåsens konstruktion och tilltalande färgtryck, (en leende blomma), skulle jag egentligen hellre betala för en sån. Plasten i dem känns dessutom gedignare på något sätt. Vanliga vivopåsar är både fulare och dyrare. Om inte blompåsarna var så låga och opraktiska skulle jag lätt välja dem när jag handlar. Jag verkar vara ensam om denna åsikt.