Taxmannen

Jag blir så kluven. Ska man hata eller gilla, (älska är väl starkt), honom?
Jag talar om Taxmannen.

Låt mig berätta en liten händelse ur det förflutna!

Löven singlar mot marken genomlysta av en höstlig sol. Himlen är hög och luften frisk, nästippen blir kall men skinnjackan känns varm. Jag och min ständiga följeslagare Soggen, (fingerat namn), är ute på en promenad. Soggen sliter som vanligt obekymrat i kopplet. Jag går och gnider armen och önskar att Soggen fötts med en kroppsstyrka som är lite mer proportionerlig till hennes lilla format. Så rundar vi ett hörn. Entré Taxmannen.
Klädd i en röd jacka och med en kroppsform som får en att tänka på ägg vaggar han fram. Inte ens vinden vill rufsa om i håret som istället ligger platt mot huvudet. Och framför honom, även den vaggande, en korvformad tingest som en gång kan ha varit en tax. Nu har den förmodligen antikvärde.
Soggen viftar på svansen, översocial som hon är diskrimenerar hon inte ens antika korvar. "Taxen" kommer närmare, den rör sig sakta i sin långa lina, men verkar klart intresserad av ett möte. Soggen går fram för att nosa och - "taxen" kastar sig plötsligt med ett hest ylande mot Soggens hals, det är uppenbart att den hugger för att döda. Soggen, expert på snabba undanmanövrer, lyckas väja i sista sekunden, och verkar vara i chock för hon springer ifrån "taxen" utan ett ljud. Jag stirrar upprört på Taxmannen och förväntar mig väl någon slags ursäkt, eftersom man inte låter bindgalna hundar springa i fyra meters lina utan att ens varna andra hundägare. Taxmannen möter min blick, och innan han börjar vagga framåt igen undslipper han sig ett dovt skrockande. "Taxen", i sin förmodat tilltagande senilitet, har redan glömt Soggen och är långt borta.

Efter det gick jag över till andra sidan vägen när jag såg Taxmannen, och kände en bubblande ilska varje gång. Och första gången han kom för att handla av mig hoppades jag nästan att han skulle vara otrevlig så att jag kunde snäsa av honom. Jag förväntade mig att han skulle vara en riktig surgubbe, men där hade jag fel. Nu handlar han av mig ofta, och han sölar gärna för att få stå kvar lite längre. Han är snäll och, tror jag, ensam. Den störda taxen är antagligen hans enda sällskap. Jag har aldrig sett honom tillsammans med någon.
Nej. Man kan inte hata honom.

Dagens världssamvete

Pojke, cirka tio år gammal, mycket välklippt och prydlig kommer fram till mig i kassan och lägger fram ett sexpack ägg. Han räcker fram en tjugolapp, möter ärligt min blick och säger, med en suck,

- Jag har tyvärr inte råd med ekologiska.

"Clerks" är en rolig film...

...tycker inte min chef. Han och/eller hans fru har två gånger, utan kommentarer, tagit ner vår skojiga skylt. Kunderna frågar fortfarande vart den tagit vägen.

Matematik utan facit

Man har tre (3) extrajobbare, Ida, Hjördis och Bosse. Alla vill jobba mer än de gör. Ida har varit anställd i två år, Hjördis i ett och ett halvt och Bosse i ett halvår. Kan någon förklara för mig varför Bosse, som är sist in, får lika många tider som Ida och Hjördis tillsammans? Kan det ha att göra med att han är granne med chefen och dessutom chefens frus lilla gullegris? Och, får man göra så?



Alla namn är fingerade.

Bosse.

Den onde den gode och den blinde

En del av våra pensionärskunder är rätt jobbiga, vi har ett gäng riktigt sura gubbar. Men vi har även de som skänker en smula solsken åt ens dag.

Det finns en sån underbar man som handlar hos oss. Han är jättejättegammal och ser jättejättedåligt. Och han är otroligt artig. Senast jag jobbade frågade han mig om vi hade någon riktigt god vaniljglass. Jag rusade iväg och hämtade fyra olika och berättade med andan i halsen vad jag hade hittat. Ville han ha mycket eller lite? Ganska mycket vill jag nog ha, sa han och log så att mitt hjärta smälte. Då har jag den här och den här, sa jag. Men, undrade han, vilken är bäst? Jag som inte äter vaniljglass egentligen höll fram den ena och berättade att den här brukar alltid min pappa vilja ha. Det var ett bra betyg sa han och tog den, den blir bra.

Jag brukar hålla mig i närheten när han handlar och lämpligt dyka upp när han börjar se förvirrad ut, men jag tror att han uppskattar själva shoppingen. Det får ta sin tid, han plockar gärna själv. Han tappar oftast pengar när han betalar också och då gör det alltid lite ont i mig. Jag hoppas att han har massa fina små barnbarn som skrattar mycket, för han hör bra.

Fint besök

Jag har fått klarhet i något som länge varit ett mysterium på jobbet. Då och då dyker det upp en man i khakikläder och hatten käckt på sned. Han är mycket social och mycket effektiv. Han petar på lysrören, drar med fingret bakom knäckebrödshyllan och luktar på det och kikar sen ner i papperskorgarna. Han är överallt. Naturligtvis kallar vi honom Indiana Jones.
Varje gång han varit där har jag pratat med honom, och varje gång har jag undrat, inte riktigt tillräckligt mycket för att gå och fråga min blyga chef, men ändå så att det har stört mig. Vem är Indiana Jones? Vad är hans funktion?

Sen frågade jag. Så tråkigt. Han är en kille de hyr in för att han ska anteckna var vi behöver städa, så att vi inte får anmärkningar när de riktiga kontrollanterna kommer. Egenkontroll kallas det. Han är lite som en väktare alltså. Inte riktigt polis, men nästan. (Jag undrar om Indiana inte kom in på utbildningen för riktiga kontrollanter?)

I samma veva gjordes jag uppmärksam på Pärm Fem. Det är där Indiana skriver upp vad som ska städas.

Skulle inte banga på att ha den riktiga Indiana Jones på jobbet istället...